Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk dramatisk litteratur. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
440
CARL R. af UGGLAS
utanför. Hon berättar — en gyckelsaga
om en gycklare, ett féeri, ett äfventyr med
qui pro quo i släkt med lifsäfventyret själft,
ett ingenting, men som dock bar makt att
spänna, att få lyssnaren att lefva med och
gång efter gång begära mera. Hon
berättar — och sceneriet "förvandlas, gården
försvinner, berättelsen tar kött och blod
och utspelas framför våra egna ögon.
Inbillningen slappnar, nytt träder emellan, åter
spela vattnen på gården, och åter laddas
luften af oro öfver förtäljerskans öde. Men
än en gång spinns tråden ut, än en gång
bytas verklighetens konkretioner mot diktens
förtrollade landskap. Så löper skådespelet
fram i rytmiska böljslag, i eviga växlingar
och upprepningar, och då vi stå mot slutet,
sjunger ännu sagoberätterskans långsamma
ton med nya äfventyrs kedjesmide ut
genom de tusen och en nätternas perspektiv:
Jag förnam, o lycklige konung, väl tusen
gånger och tusen
har månen fyllts sen det hände, och krympt
bland de eviga ljusen,
och tusen mil är till landet, bak berg och
skogar och slätter.
Nu draga vi dit, och för andra drar färden
tusende nätter,
men vi, vi sluta blott ögat och känna oss
lyfta och burna,
och vindens sus är omkring oss och brus
utur regnmolnens urna
och mummel af stämmor som slumrat och
lekt uti slummern med orden.
Så sväfva vi hän öfver tiden och vatten
och natthöljda jorden.
Så sjunger fantasin i våra öron, som
vindspel och regnfall, som människors
röster och dödas minnen. Dikten tar oss på
sina vingar och bär oss med »öfver tiden
och natten och natthöljda jorden».
#
Einar Smith har förut gjort sig känd
som författare till ett par band dikter.
Inför hans nya arbete, ett fyraktsdrama,
Erlingsnäs, känner man sig nästan förvånad
att det är en lyriker som skrifvit detta
visserligen ej fullkomliga, men starka och
stramt byggda skådespel. Det finns här
ingenting af det, som i allmänhet brukar
utmärka alstren af en på ett nytt
tungomål sig uttryckande versskrifvare, ingenting
af lös svada, effektfulla exklamationer och
färggrann stilistik. Dessa kraftiga och
uttrycksfulla repliker, som nästan i hvarenda
tum förmå behålla det talade ordets
egenartade valörer, utan att ockra på de olater,
som på många håll fått oförtjänt rykte
om sig som godt sceniskt »talspråk» —
förkonstläd, sönderhackad abrupthet och
virrigt kringslängande med satser och
satsstumpar — denna fasthet i utvecklingen,
denna förmåga af riktig inplacering af
detaljer och dessas afvägning gent emot det
hufvudsakliga, allt är egenskaper som tala
om en i egentlig mening dramatisk
begåfning af ett slag, man ej är så bortskämd
med och som utan tvifvel med tiden bör
kunna utvecklas till ännu något mer än
den redan är.
»Erlingsnäs» är ett drama om
familjestriderna i ett hem, redan i tysthet
utkämpade under åratal, närda af missförstånd
och naturgrundad antipati, under några få
timmar uppjagade till explosionens
urladdning och med ruin och förstörelse till
resultat. Man bevittnar en samling
människors hetsning den ena på den andra,
sprängningen af en frändecirkel, som vanor
och blodsband nödtorftigt kittat samman,
tills katastrofen tvättar af konventionens
grimering och sopar undan dem alla som
agnar hvar åt sitt håll. Själfva den
pådrif-vande orsaken till denna katastrof synes mig
nu visserligen vara en smula olyckligt funnen
och inte alldeles fri från tråkig
teaterschablon: historien om en del bortkomna bref,
uppsnappade af hufvudpersonens, Sten
Franks, mor, hvarigenom denna, ledd af
en ekonomisk beräkning, lyckats
afbryta förbindelsen mellan sin styfson Egil
och den unga kvinna, som sedan blifvit
Stens hustru, ett företag som vid Egils
återkomst från en lång utlandsvistelse blir
upptäckt, med följd att den förfördelade
kvinnliga parten bryter sitt äktenskap.
Men det väsentliga i skådespelet är icke
denna intrig, utan de oförenliga
själarnas kamp sins emellan, deras hatfulla
jagande i hvarandras spår och deras
förbittrade guerillakrig med knappnålar till
vapen förrän de skarpa knifvarna dragas
fram. Så som detta är återgifvet är många
loford värdt. Det är här ett galleri
lefvande människor tecknadt, som står för en
lika konkret som det är mångsidigt, och detta
utan att författaren ett ögonblick behöfver
förfalla till det icke ovanliga psykologiska
effektsökeri, som består i att
»individualisera» med förgrofvande enskildheter och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
