Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ett stycke dikterisk genetik. Af K. G. Ossian-Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR DIKT AR VERKSTADEN
483
Det som försonar äfven nykteristen med
»Drick ur ditt glas, se, döden på dig
väntar» är icke epikureismen, utan
sångbarheten i Bellmans vidunderligt konstfulla
långstrofer. Det som burit Fröding till
furstestolen bland diktare sådana som Ola
Hansson, Karlfeldt, Levertin, Heidenstam,
är hans af ingen öfverträffade rytmik.
Trumman är ett föraktadt instrument,
dess enda resurs är takten, den abstrakta
rytmen. Och ändå lär — enligt hvad en
fin och ledande musiker försäkrat mig —
allt i musiken kunna inläras: röstens
välklang, örats gehör, uttryckets innerlighet,
blott ett är olärbart: den säkra taktkänslan.
Omusikaliska personer — ja, som det
påstås, äfven musikaliska — ha därför gärna
en takträknare ofvanför notstället. Det
är också därför det behöfs en dirigent,
som står och gör sig löjlig och fäktar med
armarna, ibland också med benen.
Rytmen är, som sagdt, det primära och
oundvarliga. I litterärt starka tider spelar
rytmen också en hufvudroll, i svaga är det
innehållet, i bästa fall vokalklangen som
gör susen. Efterklangsperioder och
förberedelsetider nöja sig med släta jamber:
alexandriner, sonetter, fri vers. Stora
skalder äro alltid stora rytmiker — hvilket
inte hindrar, att äfven deras rytm kan ha
brister, vårdslösheter, entonigheter. Heine
känner endast tre fyra versmått och lika
många strofformer, Homeros ett, respektive
en. Men Shakspeares rytmglädje leker i
en mångfald inlagda strofdikter, Browning
öfverflödar af rytmiska fynd, Swinburne i
ännu högre grad — Swinburne lär ha ny
rytm och ny strofform för hvarje ny dikt.
Carducci är sitt lands rytmiske nydanare,
Kipling likaledes, Liliencron likaledes,
Drachmann äfvenså, Björnson icke mindre.
Denna rytmens poetiska härskarroll
förbjuder icke tillvaron af andra egenskaper
hos dikten: slående bilder, träffande
verklighetsdrag, våldsam lidelse, innerlig känsla.
Abstrakt rytm blefve trumhvirfvel eller
klingklang. Och liksom hafsrytmen bär
mång-tonig sång, skiftande färg, oändliga
tankeförbindelser, djupa hemligheter, skepp,
känslor, solsken, dikt och dröm, så förmäler
sig skaldens rytm naturnödvändigt och
otvunget med andra formens och innehållets
bestämningar. Men därför att en rytmiskt
framstående diktskapelse icke har gåfvan
intressera all kritik för de vidhängda,
ingjutna känsloerfarenheterna,
lidelseutbrotten, må kritiken icke ha rätt att tala om
klingklang. För att kunna värdesätta en
erfarenhet kräfves merendels att själf ha
vunnit den. Och »det är icke alltid bokens
fel, om klangen blir ihålig, när boken och
ett hufvud stöta mot hvarandra». När man
t. ex. betraktar mina »Historiedikter» som
blotta lärda rekonstruktioner, när man
förbiser det personliga erfarenhetsvärde de
samtliga äga, när man blundar för rubriken
Masker, som betitlade min första,
inledande och alltjämt för mig betecknande
diktsamling, intränger man icke i min dikts
väsen, man vandrar förnämt vid sidan om
den. Möjligen skola Barbarskogens
bekännelser öfvertyga mina hastiga domare,
att min tidigaste dröm lefver i Bismarck,
Napoleon, Cromwell, och att mina versers
pulstakt blott är ekot af mitt innersta lifs
verkligaste och personligaste rytm.
Rytmens konstitutiva egenskap, när det
gäller min egen produktion, hindrar, som
ofvan sagts, icke att både syner och sorger
bidragit vid skapandet. Tigerhuden är en
schematisk bild af min egen ungdom. S:t
Helena är ett uttryck för min ensamhets-,
min öfvergifvenhetskänsla under en viss
period. Torfrök är min återuppståndna
barndom, underhjälpt af en luktförnimmelse,
som t. o. m. för en gångs skull ersatt
hörselimpulsen. Marat förvarar, i all sin
vildhet, känslor, dem vissa ekonomiska
barndomsminnen hopat. Vive 1’empereur
reproducerar ett mitt eget minne från
skoltiden. Att mina, privatmannens, strider och
lidanden iklädt sig historiens bjärta dräkter
och tunga vapenskrud, är knappast
djärf-vare eller oerhördare, än att sådant
förekommit under alla diktkonstens skeden.
Byron axlar Don Juans kappa, virar
bar-bareskhöfdingens burnus om sin panna,
samlar sitt människohat och kallar det Kain.
Levertin älskar, grym i sin kärlek, Barbe
Blumberg och heter då Karl V. Annars
heter han Domar och är en lifstrött
nordmannakung. Eller bestämmer han sin egen
ställning till lifvets värden, till
kvinnogunsten och sångargunsten och kallar sig Salomo,
medan hans flyktiga sköna strålar som
Su-lamith och hans sångarrival gycklar som
Morolf. Sammalunda dikta alla drömmare,
om deras drömmar äro diktares.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
