Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Jean-Baptiste Dubos. Af Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486
ALF NYMAN
djupare konstglädje en teatersalong, då vi
gråtit där, än då vi skrattat ut af hjärtans
lust? Och hvad är det för vildmansinstinkter
som få bukt med oss, hommespolis, när vi låta
oss bedåras af en konstnärlig
återframställ-ning af den svartaste mänskliga misär, af
affekternas fördärfbringande detonationer —
trots att vår innersta varelse uppreser sig
och häftigt protesterar mot sin egen
hänförelse?
Svaret är detta: — »vi löpa af instinkt
efter alla föremål, som kunna upptända våra
passioner, i trots af att dessa ting gifva
oss intryck, som vi ofta få betala med
oroliga nätter och smärtsamma dagar». . .
Men sådana äro människorna, förkunnar
abbén, att de hellre ta på sig alla
passionernas plågor än plågan att lefva utan
passioner! —- Detta var emellertid rätan.
Afvigsidan vetter åt det intellektuella. Och
den ser ut såhär: vår anläggning är nu en
gång sådan, att vi alltid komma att mer
älska de ting som röra oss, än de som
lära oss något; vi pinas värre af
ledsnaden än af vår okunnighet. Vi ha passion
på passioner. Därför piska vi oss hvarje
minut manegen rundt till att skaffa upp
något nytt, sinneskittlande, som kan fängsla
oss och hålla oss i sin klo.
Här ligger nu konstens groddpunkt:
behofvet af känslospänning, af
viljeincitament. — »Ces phantömes de passions que
la poésie et la peinture savent exciter
sa-tisfont au besoin oü nous sommes d’étre
occupés». Det biologiska framtonar. Och
ur de beryktade Lucretiska verserna:
Suave mari magno, turbantibus æquora ventis,
E terra alterius magnum spectare laborem — *
läser han ut hela sin konstteori. Lucretius
är missförstådd. Det är så långt ifrån att
detta är nerven i konstnjutningen, att
åskådaren från sin lugna och skyddade
plattform låter blicken ogrumlad hvila på
hvirf-veln af affektyttringar och
naturvåldsamheter — utan häri ligger det: äfven om vi
äro ur leken, måste vi leken lida. De heta
tingen afspegla sig icke titan vidare i oss;
vi reflektera icke strålarna — som
vattenytan: vi behålla dem och råka i sjudning!
* »Skönt, när på villande haf sig för stormarne
vågorna häfva,
Skåda från stranden den kamp, som en annan
får kämpa därute.»
(Jacobssons öfversättning.)
Ur denna passionsästetik —
materialteori vore väl skolordet för den — ger
sig konstuppgiften med all önskvärd
påtaglighet. Poesi och måleri ha följaktligen
att i ord och teknik afbilda sådana
scener, som i verkliga lifvet skulle bragt våra
affekter i rörelse. Dubos står här contra
Schopenhauer. Konsttingen skola visst icke
tvinga lifvet att tiga i oss och knacka af
den stridiga orkestern af impulser — för att
midt under generalpausen visa oss den från
all plåga och sinnesberusning frälsande idén.
Det gäller för konsten att slå an ett
pianissimo på samma nervspetsar, som
verkligheten berör forte. Upplefvelsens gadd
är då utryckt. Dubos förklarar så för sig
Aristoteles’ paradox: att man med odeladt
nöje kan studera afmålade mönstra,
afmå-lade människolik, döende, stympade och
plågade, dem man i lefvande lifvet skulle
saknat mod att betrakta. Det ohyggligas
romantik har Dubtis förstått. Tragediens
mening: »terreur» och »compassion» —
ej kvantiteten utgjutet blod. Och stick i
stäf mot den teori, som med kartesianismen
i sinnesrörelsen uteslutande såg en oandlig
förorening af själens spirituella lif, ett
pöbelaktigt tumult bland lifsandarna, ovärdigt
en rationellt inrättad ande, tillropar han
därför konstnärerna: Soyez toujours
pathé-tiques! Välj det lifsfyllda och gripande!
Gå det stillebens-aktiga förbi! — Med
dessa kraf står han i öppen om än
omedveten opposition mot Boileau samt med
rokokons hjärteväsen öfverhufvud.
Begreppsstommen är för honom tom; den
logiska vigheten och lättåtkomligheten är icke
skönhet . . . »Den strängaste skriftställare,
som har den fasta föresatsen att icke
använda sig af något annat medel för att
öfvertyga oss än nakna sanningen, känner
snart nog, att om han vill öfvertyga oss,
så måste han tala till våra känslor» . . .
Dubos ger ett exempel: — »En af de
främsta förkämpar för logisk tukt, som vi
ägt, Père Malebranche, har skrifvit mot
smittosamheten hos de starka
föreställningarna, hvars hela förförelsecharm består i
deras fruktsamhet i bilder och i deras
förmåga att lifligt återge tingen. Man skall
blott icke vänta att i hans afhandling finna
torra precisioner, som göra rent bord med
alla temperamentsfulla och bestickande
liknelser eller en sträng hopgyttring af
grunder och följder. Afhandlingen i fråga är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
