Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenskt folklynne och emigrationen. Af Carl G. Laurin. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKT FOLKLYNNE OCH EMIGRATIONEN
495
nen. Jo, skatter, värnplikt dryga smällfeta
kapitalister! Vår enstörighet framkallas
af svårigheten att umgås med människor.
Den trefnad en fransman eller en belgier
får på sin cabaret eller estaminet med sina
vänner och dominobrickor, den finner man
här i Sverige hos vallonernas ättlingar då
de språka utanför sitt hus på en bruksgata
i Bergslagen. Dessa svenska valloner vilja
ej flytta till något pris. De rena svenskarna
flytta gärna.
Under arbetet har svensken oftast ett
humant och vänligt sätt men är så mycket
ledsammare i umgänget efteråt.
Afundsjukan, denna »andra sida af
rättskänslan», som den mest svenske af alla
författare, August Strindberg, yttrar sig i sin
uppsats om »det allmänna missnöjet», är
kärnsvensk. Hos vissa, som t. ex. hos
Strindberg, »värkte fosterlandskärleken bort»,
hos andra nötes den bort genom en
propaganda börjad i Sverige, i
»Fäderneslandet» skulle man kunna säga, och
Aftontidningen »Svenska folket» hade i regel ej vidare
svenska känslor. Hvad den
svensk-amerikanska pressen beträffar bör nog bergsingenjör
Wittings ord från 19x0 hållas i minnet:
»Såsom svenskfientliga måste tyvärr flertalet
af de svensk-amerikanska tidningarna
betraktas». Man får hoppas på energiska
protester från de svensk-amerikanska tidningarna
mot dessa ord, men ännu tacksammare vore
man för en grundlig ändring i tonen, då de
tala om Sverige.
Om man tänker på huru den mest
objektive och högt bildade påverkas af sin
miljö, så får man väl ej förvånas åt, att
ett halft sekels hackande på och
häcklande af allt svenskt hos hög som låg med
några banala festtalsfraser och medelmåttiga
dikter i skolböckerna som enda motgift
slutligen gjorde nationen »olustig» mot sitt
eget och att många gärna lämnade landet.
Ett annat förhållande, som också det haft
sin stora betydelse för utvandringen, var
missnöjet med den så kallade
patriarka-liska tonen mellan herrskap och tjänare,
mellan arbetsgifvare och arbetstagare. Herr
Svensson vill hellre höra ett öppet
amerikanskt: go to hell mr Swanson! än ett
nedlåtande svenskt: hur står det till med
Svenssons hustru? Frågar man arbetsfolk,
som varit i Amerika, eller genomläser man
bilaga VII af emigrationsutredningen,
»utvandrarnas egna uppgifter», så märker man
att det en svensk-amerikan kallar »den
löjliga titelsjukan och det urfåniga
klassväsendet i Sverige» skulle bedömas mildare,
om mr Swanson hade fått sitt herr klart
och tydligt i hemlandet, och han skänker
gärna bort all personlig välvilja, alla sorts
julklappar och sjukhjälp, han erkänner att
han behandlas kortare och brutalare i
Amerika, men han anser sitt mr vara värdt
detta, och då han t. ex. i badorten Newport
tilltalas af en miljardör, som ber mr
Swanson sopa gården, behöfver han ej lyfta
på hatten för miljardören för det. Ty i
Amerika lyfter en yngling ej på hatten för
en gammal senator. Det brukas helt
enkelt inte. På kvällen åker mr Swanson
nöjd ut till sin stad, den för common
people. I Newport får det ej ens finnas det
allra finaste hotell, ty då kunde enkla och
tarfliga personer med bara en miljon
komma och snaska ned det till skillnad från
Sverige alldeles jämlika amerikanska
samhället.
Skulle det ej vara skäl, att utan subtila
utredningar om orsaken till afskyn mot det
svenska patriarkaliska sättet, i ännu högre
grad än som redan skett helt enkelt
använda herrtiteln här i Sverige och i alla
fall af det patriarkaliska behålla åtminstone
julklapparna och vänligheten?
Däremot, ehuru en svensk emigrant,
bilaga VII s. 221, skrifver, att han alltid på
sin fråga hvarpå emigrationen berodde af
sina kamrater fått följande svar:
»värnplikten drifver oss bort från Sveas modersfamn»,
torde det vara klokt att dröja med
afskaffandet, ty sedan den tid, då man
fordrade 30 dagars värnpliktsöfning af den
svenska ungdomen, har den varit för »lång,
för hård och för brutaliserande», och hade
grefve Anckarsvärds förslag på
Riddarhuset att nedsätta den till 4 dagars
vapen-öfningar gått igenom, skulle den i alla fall
hafva varit »för lång, för hård, för
brutaliserande» i svenska ögon. I Amerika åter
är militarismen något annat. Där är den
ej brutaliserande. Där har man »de
dyraste och största pansarbåtar i världen»
och är nöjd åt det.
I Amerika är det så annorlunda. Där
skryter man till och med ohejdadt öfver
»kapitalistdjäflarna», och samma svenske
afundsjuke bonde, som med glädje läste i
Vimmerbyposten, att man lyckats pruta
1,000 kronor på justitierådens pension,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
