Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Oskar Patrick Sturzen-Becker. Hans lif och gärning. Af Ragnar Sturzen-Becker. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 6
RAGNAR STURZEN-BECKER
tions skalder är just Orvar Odd.» Med
dessa ord har Mortensen slagit hufvudet
på spiken, ty det mest utmärkande för
Orvar Odd var just hans genremålningar,
hvilka han utförde par préférence. Och
därför lyckades han också bäst i den
poetiska situationsskildringen, i hvilken
han blef en mästare, ty där kunde hans
skarpa blick och hans språkvirtuositet
komma helt till sin rätt.
Men utom dessa genrebilder
förekomma i denna lilla diktsamling äfven
åtskilliga dikter af annan natur, bland
andra icke så få politiska och
frihetssånger.
Jag har redan nämnt, att kritiken
ställde sig afvisande mot denna
diktsamling — man ansåg tydligen, att poesien
icke var Orvar Odds rätta fält, utan att
han borde förblifva kåsör, som sådan
var han ju beundrad och oöfverträffad.
Och denna åsikt plågade och grämde
den känslige Sturzen-Becker, som ju själf
visste och kände, af hvilken poetisk
natur han var, så svårt, att det dröjde nära
tjugo år, innan han åter offentliggjorde
någon ny samling dikter.
Då författaren år 1861 åter
framträdde inför offentligheten såsom skald,
visade det sig att han under sin långa
tystnad ej varit sysslolös på poesiens
område. Ty i dessa »Samlade arbeten»,
som han nu började utgifva och hvaraf
största delen var nytt och dittills otryckt,
kom han emot sina läsare som en
fulländad diktkonstnär, hvilken nu äfven
fått djup i sina dikter af all sin rika
lifserfarenhet. Ännu ett besök i
Frankrike hade helt säkert äfven gjort sitt till
i fråga om hans stilistik, och det är
kanske just blandningen af fransk
spiritualitet och nordiskt allvar, kosmopoliten
och kärnsvensken, som ger Orvar Odd
hans så säregna författaregry, den honom
ensamt tillhörande stilen, där han lika
mycket ådagalade ett fullkomligt herra-
välde öfver formen och lekte med dess
svårigheter, som han tillerkände sig
snillets rätt till nya och själfständiga
uttrycksmedel.
Och nu började äfven samtiden inse,
hvilken skald Orvar Odd egentligen var,
och för hvarje nytt diktverk han nu
sände ut i marknaden växte hans
anseende som diktare.
Då han efter nära tjugo års förlopp
på sommaren 1863 åter helt hastigt
gjorde ett besök i Stockholm,
anordnades en middag på Hasselbacken för
honom. Där samlades män af alla »färger»
för att bringa sin hyllning åt hans
rastlösa sträfvanden. Hans gamla
personliga vänner Crusenstolpe, Hierta, Blanche,
Ridderstad, Talis Qvalis, Carlén och
professor Arrhenius m. fl. hade förenat sig
med ett helt släkte af yngre publicister
och litteratörer, såsom Bjursten, Sander
och von Ovanten. Men nu var det icke
så mycket skandinaven som den store
entusiasten och skalden Orvar Odd som
hyllades. Och på Hiertas varma tal för
hedersgästen svarade denne med att
förtälja, huru han lefvat i mer än tjugo år
för måhända blott en — politisk dröm,
och han bad om ett skonsamt omdöme
för de poetiska politici, »det
drömmarsläktet, som riktar sina blickar på
framtidens fjärran blånande höjder. Måhända
vore de dock icke utan sin vikt och sin
betydelse i den stora kedjan — ty — så
underligt det än låter — det är ofta
drömmaren, som håller massorna vakna».
Den ära, som borde vederfaras hvar
och en af Sveriges förnämsta författare,
nämligen att blifva invald i Svenska
Akademien, visades icke Orvar Odd.
Eftersom flera af hans biografer låtit
påskina, att detta förhållande djupt
sårat honom vill jag här citera några
utdrag ur bref. Så skrifver Orvar Odd
bland annat i ett bref af den 15 oktober
1865 följande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
