Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Döderhultarn och hans konst. Af Albin Ytterlund. Med 17 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
512
ALBIN YTTERLUND
Det intryck, som jag vid detta
första sammanträffande fick af honom själf,
var måhända ej det bästa. Jag blef
öf-verrumplad af hans forcerade tal, af hans
cynismer och många äfventyrliga
uppfinningar. Döderhultarn har, som vi väl
alla ha, ett sätt mot främlingar och ett
annat sätt mot sina vänner, och
främlingar voro väl ännu nästan alla
människor för honom. I hvarje fall anade jag
icke då, att jag i honom skulle lära
känna en af de djupaste och intressantaste
människosjälar, som man i lifvet blifvit
förunnad att se in uti.
Utifrån sedt äro Döderhultarns öden ej
så märkliga. Axel Robert Petersson,
som hans fullständiga namn är, föddes i
Högatorp, Döderhults socken, år 1868.
Hans föräldrar voro Per August Petersson,
förmögen landtbrukare och
kommunalordförande, samt Eva Charlotta
Petersson. Fadern dog redan 1877, modern
för två år sedan.
Liksom många konstnärer och skalder
hyste Döderhultarn mycket stor kärlek
till sin mor. Han uttrycker ofta sin sorg
öfver, att hon ej fick lefva så länge, att
hon hann bevittna hans stora
framgångar. Minnet af modern är, jämte
konsten och naturens skönhet, det enda
heliga, som existerar för honom. Ty
Döderhultarn dyrkar inga gudar. På fullt
själfständig väg — han har nämligen ej
stått i någon rapport med tidens
kulturella rörelser — har han kommit till
fullständig skepticism i religiösa ting. Ja,
på grund af de många årens kamp och
lidanden har han blifvit skeptiker
beträffande lifvets värde och tillvaron
öfverhufvud, men här träder humorn, det
centrala i hans väsen, försonande fram,
och det är säkert ingen slump, att han
segrat just i humorns tecken.
År 1882 inskrefs Axel Petersson vid
Oskarshamns läroverk, där han gick i
fyra år. Några större framsteg gjorde
han icke, och den dag, då han fick sluta
skolan, var för honom en stor glädjedag.
Här är ett nytt exempel på, att genier
icke alltid lämpa sig för skolstudier. Och
om man betänker, hurudan
undervisningen på den tiden i allmänhet var, är det
i föreliggande fall nog ej så mycket att
undra öfver. — Bristande studiebegåfning
kan han under alla förhållanden
säkerligen icke skylla på. Tvärt emot skulle
han under gynnsamma omständigheter
ha kunnat. utbilda sig till ett s. k.
universalgeni, om till nytta för hans konst
är en annan fråga.
De enda ämnen, som intresserade
honom i skolan, voro naturlära och
teckning. Berlins naturlära är än i dag en
kär auktoritet för honom. — I detta
sammanhang må nämnas om det patent,
han uttagit på en metod att reproducera
kartor. Betydelsen häraf må de lärda
på området döma om, men saken
bevisar i alla fall, att han har intressen åt
skilda håll. Att han dessutom bråkar
med perpetuum mobile och metoder att
lura tyngdlagen torde numera få skrifvas
på kontot af hans stora humor. Han
bekänner annars, att dylika experiment
voro ett slags lifsstimulans för honom
under hårda dagar. Han sysslade,
liksom många före honom, med vanvettiga
uppfinningar i dröm om högar af guld,
medan nöden stod på lur vid dörren.
Att teckning skulle intressera den
börne konstnären är helt naturligt. Dock
brydde han sig föga om elementerna
utan grep sig genast från början an med
större företag. Enligt egen utsago
började han göra rätt lyckade teckningar
redan vid sex, sju års ålder, och i
skolan hade han sitt största nöje i att rita
af den unga och ej ofagra lärarinnan i
alla möjliga attityder, och hon var nog
vidhjärtad att låta honom hållas. Än i
dag tecknar han någon gång. Det blir
då roliga karikatyrer i närmaste slàkt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
