Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Döderhultarn och hans konst. Af Albin Ytterlund. Med 17 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
ALBIN YTTERLUND
tarn till synes har fått inom sitt
konstområde, skulle vara den, då ban vid ett
par och tjugu års ålder gick hos
skulptören Edvard Källström i Oskarshamn
för att utbilda sig i dekorativ skulptur,
ornamentik och dylikt. Men därmed
trifdes han ej länge, hans håg låg åt annat
håll: det fria och själfständiga
skapandet.
För att rätt kunna fatta konstnärens
hårda kamp för tillvaron under ett
tjugutal år, är det nödvändigt att veta, att
han på grund af vidriga omständigheter
ej bekom något af faderns efterlämnade
ansenliga förmögenhet och sedermera
föga eller ingenting af moderns. Med
ett yrke, som då ingenting inbragte,
hade han att sörja för sig själf och ej blott
det. Under moderns sista lefnadsår, då
hon plågades af en svår sjukdom, måste
han taga hand om henne och vårda
henne. Och detta gjorde han med lika
stor plikttrohet som uppoffring. Så dog
modern samma år, vid hvars slut hennes
son började blifva en berömdhet.
»Pän-gar ha inget värde för mig nu, det
skulle varit medan min mor lefde», brukar
han säga. Och man förstår honom.
Att lida materiell nöd och att
samtidigt vistas i en omgifning, som icke
kan och icke vill förstå den ideella sträf-
FULLBLOD.
»VENUS DE
DÖDERHULT».
van hos en
konstnär; att arbeta dag
ut och dag in, år
efter år, utan att se
någon lön för sin
möda utan i stället
mötas med löje och
hån; att i årtionden
nagelfaras af
småstadens allenahärs-kande skvallerkäringar och att nödgas
till desamma sälja
präktiga konstverk
för några ören för
att skaffa sig lifvets
nödtorft — för att
härda ut med
sådant, fordras det, tror jag, att man är
byggd af virke från gammal småländsk
bondestam.
Jag minnes en historia, som
Döder-hultarn själf berättat. — En läsarepatron
från någon Smålandssocken hade beställt
ett arbete, Betande ko. Det hade länge
varit färdigt, men beställaren hördes icke
af. Så mötas de af en händelse på
gatan.
»Skall inte patron hämta sin ko?»
»Neej, jag har ångrat mig. Mitt
samvete förbjuder mig att kasta bort så
mycket pängar på sånt skräp.
Men vill ni ta en krona för kon,
så må det vara händt!»
Affären rörde sig nämligen
om tre kronor, hvilket belopp den
andligt sinnade landtmannen efter
mycket parlamenterande till slut
erlade, sägande med en from suck:
»Vi ha fått för intet, därför skola
vi ock gifva för intet.»
En annan betecknande
händelse ägde rum på en utställning
för några år sedan i en
småländsk stad. Bland
slöjdföremålen, dit Axel Peterssons alster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
