Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Döderhultarn och hans konst. Af Albin Ytterlund. Med 17 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 190
ALBIN YTTERLUND
beväringsmönstring.
till Döderhultarn, känd och erkänd långt
utom Sveriges gränser.
En hel mängd djurskulpturer ha äfven
sett dagen under de senaste åren.
Åtskilliga af dessa höra till hans förnämsta
verk, och det är särskildt i framställningen
af kor som han nått höjden af
konstnärlighet på detta område. Man må
exempelvis se grupperna Kring vattenhon och
Tre vänner! Kossan i den sista gruppen
är helt enkelt utomordentlig.
En plats för sig intager gruppen
Landtlig idyll, ett konstverk af högsta
rang, framställande en kärleksscen ur
djurlifvet. Endast ur konventionell
synpunkt kan den sägas vara
sedlighetsså-rande, men mänskligheten är likväl ej
mogen för sådant ännu, tyckes det. I
hvarje fall har gruppen icke fått stå i sitt
ursprungliga skick på de två
utställningar, där den förekommit.
Någon engelsk kritiker har kallat
Döderhultarns karikatyrer »nästan brutalt
satiriska». Man måste opponera sig
häremot, ty Döderhultarns satir är nog i
det hela ganska mild. Han har för
mycket öfverseende och medkänsla för att
vara brutal. Människors fel och
svagheter ser han nog bättre än de flesta —
man lär sig att se sådant, när man
sitter ensam i åratal — men han ser
allting genom humorns försonande glas,
och de figurer, han på den grund
framställer, blifva snarast brutalt komiska.
Ty sanningen att säga, vackra äro de
ej! Bland annat godt, som
Döderhults-gubbarna uträtta i världen, blir nog
äfven det, att de skingra de sista tviflen
på människans släktskap med aporna.
Dock, hur fula de än äro, kan man i
verkligheten få se nästan ännu fulare.
På landet, inne i småländska
obygder, dit enligt hans eget påstående den
kristna läran ännu icke har trängt, är
det som Döderhultarn gjort sina
förnämsta människostudier. Gumman med
huf-vudduk och snibbschal, vallpojken med
snorig näsa och fars mössa,
torpargub-ben med krokiga knän och mullbänk,
dem har han genomskådat och befäst
deras minne i trä. Och många, många,
flera. — För öfrigt äro hans figurer ej
enbart provinstyper, utan det hvilar på
samma gång något allmänmänskligt
öfver dem, hvilket förhållande jämte deras
dråpliga komik är ägnadt att förklara den
stora beundran, de tillvunnit sig äfven
hos främmande länders folk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
