Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Henri Bergson. Af John Landquist. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 JOHN LANDQUIST
hans vetenskapliga och litterära odödlighet,
och om man också vill lämna åtminstone
oafgjord den franska värdesättning, enligt
hvilken han är Frankrikes främste tänkare
efter Descartes och Europas efter Kant, så
är han i hvarje fall en ande af första rang
och bland Europas nu lefvande filosofer
den mest själfständige och mest lysande.
Till Bergsons succés ha flera egenskaper
i hans verk bidragit. Estetikerna ha
tjusats af den klassiskt franska form han
lyckats gifva sin stränga vetenskap, de lärda
böja sig för hans lärdom, filosoferna beundra
hans skarpsinne, hans läras fina
sammanhang, hans grundprincips enkelhet och
originalitet och dess öfverraskande och slående
konsekvenser. Men hemligheten och makten
i hans seger är dock innerst den, att han
tillgodoser vissa djupt kända behof, som
länge rört sig i tiden.
Bergson är samtidens filosof par
préférence. Dess otillfredsställelse vid den
naturvetenskapliga världsåskådningen har i
honom fått sitt logiskt begrundade, fullgiltiga
uttryck, dess oroliga sökande har i hans
lifsmystik fått ro, dess energifyllda sträfvan
har hans lära om det uppåtstigande lifvet
gifvit lösningsformeln, öppnat portarna till
en vårlig och oändlig rymd. Han är den
som gifvit den lifstro, som utanför och på
trots mot alla religiösa och filosofiska
konfessioner börjat spira hos samtidens
människor, ett hem i filosofien. Han har renat
evolutionismens filosofiskt ofullgångna lära,
i hvars blandning af mekanistiska och
finalis-dska tankegångar ingen någonsin blef ratt
hemma, från det främmande och tyngande
slagget. Han har uppvisat orimligheten i
den föreställningen att de högre lifsformerna
skulle kunna framgå allenast ur
anpassningens och urvalets principer. Han har
i den metafysiska verklighetens centrum satt
Vélan vital, lifvets springstråle, som är
alltid lika klar och ny, trots alla hinder, och
outtröttlig stiger allt högre i ljuset. Han
har vågat uttala den tanke, som för det
logiska förståndet är kättartanken i och
för sig, han har sagt att utvecklingen är
skapande. . . och detta begrepp har han
undersökt med ett skarpsinne och
framställt med ett harmoniskt förnufts öfverlägsna
konst, så att motståndet afväpnats eller
åtminstone icke ännu kommit sig för. Men det
märkligaste var att den kritik, som drabbade
mekanismen, också i lika grad drabbade
den gamla idealismen. Han visade, att den
leibnizska teleologien, som sätter färdiga mål
för människosläktet, i själfva verket blott
är en omvänd mekanism och att den
pla-tonisk-aristoteleiska idéläran, som i grunden
alltjämt behärskat den filosofiska idealismen,
utgår från samma princip, lefver i samma
tankevanor som en Demokrits eller Galileis
atomlära, från hvilken den moderna
naturvetenskapens skolastik utgår. Ty vare sig
idealismen sätter de eviga idéernas urbilder
öfver världsförloppet eller mekanistiken tror
sig i likformigheten eller växlingarna i
atomvärldens hvirfvelstorm notera varats egna
lagar, så betrakta de dock bägge den sanna
verkligheten i analogi med de fasta
rumliga tingen, de ge den deras oföränderlighet,
deras utom hvarannat, deras diskontinuitet,
de tro bägge att tiden är ett sken, att
förändringen är ett ofullkomligt
uppfattningssätt eller en ofullkomlig tillvaro,
och att den sanna verkligheten är i den
tidlösa evigheten, och de tro slutligen i
och med detta, att den sanna verkligheten
kan fattas af det abstraherande förståndet.
Men detta allt är just hvad Bergson
förnekar. Den sanna verkligheten är andlig,
men icke rumlig, den är icke oföränderlig,
men skapar sig ständigt ny, den är
kontinuerlig, den lefver i tiden och icke i
evigheten, och den kan icke fattas af intelligensen
ensam. Ty tiden, kontinuiteten, andligheten,
lefvas blott, men förstås icke af det
utåtriktade sönderläggande tänkandet, att fatta
dem fordras ett annat organ: intuitionen,
som lefver i och med skapelseakten och
är dess flyktiga själfbesinning.
Redan i »Essai sur les données
immé-diates de la conscience» framstod Bergson
som en språkets och tankens mästare, och
denna bok börjar redan räknas som en ai
filosofiens kanoniska skrifter. Liksom Kant
inledde sin »Kritik der reinen Vernunft»
med en undersökning af tidens och rummets
art och giltighet, så begynte Bergson sin
filosofiska verksamhet med en kritik af
dessa bägge för erfarenheten grundläggande
idéer. Men under det Kant i själfva verket
upptog sina »transscendentala åskådningar»
färdiga ur den matematiska vetenskapen
och endast profvade i hvad mån de
tillfredsställde fordran att vara gällande för
all erfarenhet, så försänkte sig Bergson med
långt djupare kritik i dessa begrepp och
sökte deras verkliga innebörd. Han fort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
