Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Henri Bergson. Af John Landquist. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
544
JOHN LANDQUIST
ty fyra slag som följde på hvarandra och
likväl i tidsförnimmelsen voro en enhet,
kvarlämnade just det särskilda intryck jag
återfinner.
Samtidigheten är rummets och tidens
korsningspunkt. När jag mäter tiden efter
klockan vill detta säga att ett visst tillstånd
i mitt kontinuerliga själsförlopp var
samtidigt med en viss ställning af visaren, ett
annat med en annan ställning, men tiden
själf och mitt lifs förlopp har dock intet
med klockan att skaffa. Å andra sidan
finnes icke i rummet någon varaktighet,
liksom det i rummet alltid finns blott en
ställning på visaren. De andra finnas ju
blott i mitt medvetande. Öfverhufvud har
den astronomiska tiden ingenting med den
verkliga att göra; låt hela världsutvecklingen
med alla solars tändande och slocknande
löpa ut så hastigt som man slår upp en
solfjäder, och ingenting i tingens relationer
är förändradt.
Hvar rörelse är en odelbar akt, och alla
de eleatiska paradoxerna om Achilles och
sköldpaddan, den flygande pilen etc., som
så länge oroat filosoferna och framkallat
de underfundigaste och besynnerligaste
spekulationer, utgå från det fundamentala
misstaget att rörelsen skulle vara delbar på
samma sätt som rummet den genomfor.
Pilen hvilar icke ett ögonblick i rymden,
hvarje Achilles’ steg är en odelbar
handling, som ej kan upplösas i sköldpaddssteg.
Man sammansätter icke tiden af idel
smådelar af orörlighet, liksom en linje af
punkter.
Emellertid har jaget på sin yttersida
ingått en amalgamering med rummet. Vi
särskilja olika själstillstånd, olika lifsperioder
från hvarandra, liksom vi skilja tingen i
rummet, och associationspsykologien har
sökt uppdela själens alla element och stiftat
för dem lagar de skulle följa, liksom tingen
naturlagar. Men detta är en
verklighetsfrämmande abstraktion. Det innanför
lefvande jaget, det djupa lifvet känner icke
till dessa särskilda element och lagar, och
i hvarje handling skapas ur denna
mångfaldiga enhet en ny nyans, som sedermera
alltjämt fortvarar och väfver sig in i vår
historia. Det djupa lifvet är skapande och
oförutsebart. En konstnär skall måla ett
porträtt. Alla elementen finnas där:
modellen, konstnärens talang, färgerna på pa-
letten. Vi kunna förutsäga att porträttet
skall bli i viss mån likt, men just den
särskilda nyansen, det som gör och är
konstverket själft, kan ingen, ej ens
konstnären själf förutsäga, och hvarför kan man
inte här, ej ens genom aldrig så uppdrifven
öfning förkorta och förlänga tiden efter
behag, såsom ett barn kan göra när det
bygger upp sitt leksakshus af redan färdiga
träklossar: Därför att här den tid
konstnären använder är en integrerande del af
arbetet själft. »Att sammandraga eller
utvidga den skulle vara att på samma gång
modifiera den psykologiska utveckling, som
fyller den, och uppfinningen, som är dess
mål» (L’évol. creatr. p. 368). Ja, tiden
är i grunden uppfinning — så kulminerar
Bergsons djupa och trots sin klara och efter
alla iakttagelsens nyanser skimrande
framställningskonst icke alltid lättfattliga lära
om tiden.
Determinismen är
associationspsykologien satt i system. Den betraktar vårt
själslif som ett aggregat af förnimmelser,
känslor och tankar, och motiven som fasta
kvantiteter, som det tomma jaget väger
mot hvarandra. Men motiven är icke utom
jaget och de äro icke fasta men skifta och
mogna som jaget och med jaget, och detta
agregat af medvetenhetsfakta är blott själens
brytning i rummets prisma, men icke den
lefvande själ vi innerst känna. Endast det
förflutna och färdiga, från hvilket lifvet
redan flytt, låter sönderlägga sig i sina
element och betrakta sig som om det vore
lagbundet. Men den nödvändiga fakticitet
det nu äger, eftersom lifvet i tiden aldrig
kan återvända och lika litet upphäfva sitt
verk som upprepa det, den är resultatet
af en verksamhet, som i hvarje ögonblick
skapade sig själf. Den Bergsonska
filosofien kan säga som Heidenstams Jairi dotter
om lifvets verk:
När det vardt till, blef det dödt.
Helt undgår Bergson icke rummet och
nödvändigheten. Hade han utfört någon
etisk lifsåskådning på dessa psykologiska
och logiska betraktelsers grund, så måste
den ha blifvit af dualistisk art. För att
bevara det djupa lifvet, hålla jaget lefvande,
måste det hålla sig i ständig spänning, i
ständig kamp mot sina arffiender rummet
och mekanismen, som alltid hota det. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
