Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Henri Bergson. Af John Landquist. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRI BERGSON
549
i dunkel men icke i samma dunkel som
lifvet — ett aningsfullt, väntande och rikt
— utan ett oroande och ängslande.
Bergsons lära är den första efter
naturvetenskapernas genombrott i förra
århundradet som ej blott proklamerat sig inen
konsekvent utförts som en vardandets filosofi.
Bergson visar hur den mäktiga dragning
Spencers system utöfvade berodde på det
allmänt kända men oklara behofvet efter
en sann evolutionism. Kulturvetenskapernas
framsteg såväl som embryologiens växande
betydelse under det ic):de århundradet hade
beredt tänkandet för den. Men Spencer
hade knappast slagit in på den riktiga vägen
förrän han stannade och lät sig åter
fängslas af de mekanistiska tankevanorna. Han
trängde aldrig med en intuitiv aning in i
vardandets hemlighet. Han fullföljde ej
ens intelligensens egen genesis. Liksom
man, efter att ha sönderklippt en bild på
ett papper, återigen kan foga samman
bitarna så att de passa ihop och bilden
blir hel, så sammansatte han enligt Bergson
utvecklingen med det redan utvecklade.
Genom att t. ex. sammansätta reflexerna med
hvarandra trodde sig Spencer kunna
förklara både instinkten och den medvetna
viljan. Men den specialiserade reflexen är
ju själf ett utvecklingsresultat liksom den
medvetna viljan och kan icke sättas som
utgångspunkt. Bakom både reflexen och
viljan står den urspungliga aktiviteten, och
den har icke i sin reaktion mot ett intryck
från begynnelsen till hands någon bestämd
mekanism som reflexen och ej heller valet
mellan flera bestämda mekanismer som
viljan. Och likaledes när Spencer i
intelligensens lagar ser en afbild af
naturfenomenens relationer, så märker han icke
att han förutsätter hela den färdiga
intelligensen. Ty det är just intelligensen som
afskiljer fenomenen ur vardandets flöde
och uppfattar deras relationer. För att
fatta intelligensens och därmed den
materiella världens egen genesis måste man söka
sig till den praktiska drifkraft, som ligger
bakom intelligensens verksamhet. Och för
Bergson är de lefvande varelsernas olika
fenomenvärldar och framför allt vår egen,
som är den enda det för oss kan vara tal
om, ingenting annat än »de linjer för
möjlig handling som korsande hvarandra
teckna det erfarenhetsnät, i hvilket hvarje
maska är ett faktum». (L’évol. creatr.
P- 397-)
Intelligensen är för Bergson den makt
som bjuder tingen stanna liksom Josua
bjöd solen stå stilla i Ajalons dal. Men
synen är sken och villa. Allting rör sig
och förändrar sig. Filosofen måste bada
sig i vardandets eget flöde för att bli
invigd och se sanningen klart. Filosofien
är »andens hemkomst till sig själf, det
mänskliga medvetandets sammanfallande
med den lefvande princip hvarur det
strömmar». Den är möjlig genom ett ögonblicks
kontakt i intuitionen med skaparkraften själf.
Den innebär den sanna evolutionismen och
den sanna fortsättningen utöfver vetenskapen.
De resultat, till hvilka Bergson kommer,
äro icke alldeles oväntade eller okända för
den samtida filosofien. Så har den djupa
logiska skillnaden mellan de historiska
vetenskaperna och naturvetenskapen både
samtidigt och före honom blifvit iakttagen
och utvecklad långt utförligare än han
någonsin gjort; han har öfverhufvud aldrig
gifvit sig in i kulturvetenskapernas
specialproblem. Själfva det historiska skeendets
karaktär af »einmalig» i motsats mot de
döda tingens eller de naturbundna
varelsernas eviga upprepning, som utesluter
intresset af en inre historisk betraktelse af
dem, har af tyska tänkare blifvit framhäfdt
och klart belyst. Öfverhufvud har känslan
af det mänskliga värdelifvets oförenlighet
med naturvetenskapliga kategorier eller i
hvarje fall orimligheten i analysens anspråk
att säga det sista ordet om det andliga
lifvet på många håll gjort sig gällande.
Man har känt att något sant och väsentligt
fattades i den skeptiska relativism och de
billiga snusförnuftiga betraktelser, till hvilka
den naturalistiska åskådningen af
människo-lifvet ledde. Man har till bot sökt
modernisera den Kantska normativa etiken,
man har åter beväpnat sig med
grundparadoxer från hans dualism mellan vetenskap
och etik. Man har sagt: visserligen äro
alla våra handlingar orsaksbundna,
visserligen härskar den empiriska nödvändigheten
öfver oss, men vi måste handla som om
vi vore fria och det etiska medvetandet
säger oss att vi äro fria. Eller man har
gått ännu längre till en töcknig
platonisk-kristlig »öfvervärld» såsom Eucken, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
