- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugonde årgången. 1911 /
554

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur bokmarknaden - Af Erik Hedén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

554

ERIK HEDÉN

sing sammanfört under namnet »Arkaisk
Apollon». Det ligger nära till hands att
kalla denna riktning dorisk, men författaren
inser, hur farligt det är att förklara allt
medels dylika välkända schemata.

Jämsides därmed går en annan,
tydligen från Jonien stammande riktning, som
hr Brising i motsats mot den apollinska
kallar dionysisk, utan att dock kunna
öfvertyga om namnets riktighet. Han synes
själf ha en aning om att den, som
verkligen vill veta, ej blott drömma något om
antiken, gör klokast att trots Erwin Rohdes
auktoritet lämna salig Nietzsche i fred.
Mer lockande än säker förefaller ock hans
förmodan att denna konst i sin början på
något sätt skulle sammanhänga med den
gamla kretiska.

I »Attiska jungfrur» visar han hur denna
joniska riktning intränger i Athen, i
»Aphro-dites födelse» hur den där enas med den
andra, stränga stilen. Alstret af denna
förening blir den attiska konstens höjdpunkt,
»Pheidias’ Athena». Detta förlopp erbjuder
en intressant likhet med flera viktiga
företeelser på det dikteriska området: i
Aisk-hylos’ sorgespel, i Thukydides’ historia, i
Aristophanes’ lustspel, i Sokrates-Platons
tankebyggnad och statslära, i alla Athens
och Hellas’ högsta kulturskapelser se vi
ett strängare, här otvifvelaktigt doriskt,
element sammansmälta på attisk mark med
det vekare joniska.

Samtidigt med Pheidias har den
strängare konstriktningen, och nu verkligen på
dorisk mark, hunnit sin högsta blomstring
i Polykleitos. At denne ägnar hr Brising
sitt utförligaste och sista kapitel.

Den mängd af fakta, som skola ha plats
i boken, och den mängd af idéer, som födas
hos författaren under hans arbete, lägga
stora svårigheter i vägen för en
öfversiktlig framställning. Hr Brising har ej helt
lyckats undgå dunkla eller hvarandra
motsägande punkter. Hans svåraste inre
motsägelse torde vara denna:

Sid. 41—45 utvecklar han sin åsikt
att den ofvannämnda arkaiska, »apollinska»
riktningen skulle ha sitt ursprung från Kreta,
dock först sedan den gamla rika kretiska
kulturen gått under. Sid. 99 ställer han
däremot den joniska konsten, hvilken han
tror sammanhänga med denna äldre
kretiska, i motsättning mot den apollinska,
»som ursprungligen var hemma på Pelo-

ponnesos och Ättika». Förklaringen till
motsägelsen torde ligga i hans yttrande sid.
45, »att ingenting i världen berättigar oss
till att anse den (apollinska) grekiska
konsten som blott en fortsättning af den (yngre)
kretiska». Men uttryckens samstämmighet
är därmed icke räddad.

Författaren säger i företalet, att han
»kunde önska sig en bättre klassisk
rustning», tydligen närmast på det egentligt
historiska området, hvilket ju särskildt i
antiken alltid ligger som ett lockande
gränsland sida vid sida till det konsthistoriska.
Hans åsikter om Hellas äldsta
folkförhållanden äro nog i vissa punkter omstridliga.
Så t. ex. torde numera antagandet, att den
gamla förgrekiska (»kariska») öbefolkningen
uppburit hela den mykeniska kulturen, äfven
den på fastlandet, vara af de flesta
öfvergifvet. — Att Homeros skulle bygga på
arfsägner från Kretas gamla blomstringstid,
när han skildrar phaiakerkungen Alkinoos’
palats, är däremot en åsikt, hvarom hr
Brising säkert ej står ensam. För min
del tviflar jag dock därpå. Af
litterärt-hi-storiska skäl äro flere nutida forskare,
troligen med rätta, böjda att datera Odysséns
tillkomst sent (kanske ända in på 500-talet).
Visserligen ingå där äldre sägner och
minnen från en äldre kultur, men att en så
lång skildring som den ifrågavarande skulle
kunnat bevaras genom flera hundra år, är
svårt att tänka sig.

Men nog med anmärkningar.
Hufvud-intrycket af boken blir förvåning, hur
mycket nytt af högsta intresse författaren fått
fram på ett förut så genomarbetat arbetsfält.
Han skyr ej heller de svåraste spörsmålen.
Han häfdar t. ex., att mänskligheten vid
konstens uppkomsttid måste ha utgått från
föreställningen om kroppen (i tre
dimensioner), ej om ytan, hvari redan ligger en
abstraktion. Han ger en ny förklaring på
»det arkaiska leendet». Sedan man först
uppfattat ansiktet som en plan sida i en
kvadrat, tänkte man sig det längre fram
som en af två raka ytor bildad vinkel;
äfven munnen kom därför att utskjuta i en
spetsig vinkel och däraf uppstod de
arkaiska figurernas ansträngda leende. —
Mycket fin är också hans ingående tolkning af
Polykleitos’ Spjutbärare.

Hr Brisings antikhänförelse visar sig
ock däri, att han ger de grekiska namnen en
riktig skrifning. En liten sak må dock

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1911/0626.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free