Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Shah Jahans silfverbro. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s 582
CARL R. af UGGLAS
Men när han stod framför henne,
bugade hon sig med korsade armar
framför honom och hälsade honom, så
som det för en god hustru skickar sig:
»Min furste och sol! Mitt lifs välsignelse
och morgonrodnad!»
Blott en gång gjorde hon det icke.
En gång bröt allt det uppdämdt bittra
och förtviflade upp i hennes barm, och
hon slog honom med sin korallkäpp
tvärs öfver ansiktet, då han kom henne
nära. Hon hade ingen orsak, han ville
henne intet ondt. Det var bara många
års instängda plåga och grämelse, som,
utan att hon själf visste hvarför, i denna
stund med ens tände våldsamheten i
hennes blod.
Hon trodde, att han skulle döda
henne. Hon betäckte sitt hufvud med
händerna och gled omkull bland
mattorna. Korallspiran föll mot golfvet och
sprang sönder som glas. Hennes hår
flöt upplöst ut omkring henne.
Hon väntade blott på att få höra
det hväsande ljudet af svärdet, som drogs
ur skidan. Men det kom ej.
Då såg hon upp. Och hon såg shah
Jahan, som blott stod framför henne och
såg på henne — orörlig, blek. Han såg
på henne med en blick, som hon
plötsligt mindes sig ha mött en gång förut
— den brådmogne gossens blick, då
hon som barn grät vid hans smekningar.
Så vände han sig om och gick ifrån
henne. Ej ett ord hade han talat, ej en
rörelse hade han gjort. Hon hörde
släpandet af hans fotsulor aflägsna sig, hon
hörde gardinen, som drogs från och till.
Därefter blef allt tyst.
Efter den gången dröjde det länge,
förrän Ardjaman Banu åter såg sin herre.
Hon visste ej ens, om han ännu var
kvar i Agra. Det berättades, att han
lämnat det för att förrätta en
åminnelsetjänst vid en helgongraf långt borta i
Pendsjab. Men osäkra och motsägande
trängde ryktena in bakom zenanans
murar. Eunuckerna tego, hon vågade ej
fråga dem och kvinnorna ej heller.
Men dessa anade, att något hade skett
henne, och de stungo henne med frågor
och hån: »Hvad har du gjort, att du
fallit ur hans gunst? Har han funnit att
du redan har gråa hår under kammarna ?
Har han funnit, att du har skrynklor och
veck af tidig ålderdom under brösten?
Har han beträdt dig med otukt med
någon af de stora negrerna ur vakten?
Kan du icke föda honom några barn
mera ?»
Ardjaman Banu svarade dem ej.
Stolthetens kyla gaf hennes hjärta ett
ogenomträngligt pansar för deras pilar och
nålstick.
Dagarna gingo och timmarna skredo.
Hon satt som fordom vid gemakets
ebenholtsgaller eller bland kuddarna på
terrassportalens hvilbädd. Hvar kväll
väntade hon, men ingen kom. De blå
dufvorna samlades kring henne för att
äta ur hennes hand. Hennes små döttrar
jagade dem i lek, och de topasprydda
ringarna kring de stinna fåglarnas fötter
gnistrade i solnedgångsljuset, då de
flaxade öfver golfvets
mosaikbeläggning. I sykomorerna längre bort
vaggade de gula och gröna papegojorna,
halft i sömn redan, kropp vid kropp,
sammanträngda på de innersta grenarna.
Aftonstjärnan tändes åter som en
eldslåga i rymden, den blef stor och röd,
men allt fort kom ingen.
Dock, efter långa och tysta månader’
kom shah Jahan åter. Men han talade
föga och smekte sällan. Han satt blott
mest och såg på hennes ansikte och
gick för hvar gång snart ifrån henne.
Aldrig mera delade han hennes bädd.
Ty hans själ var bedröfvad och
hopplös, och han visste nu, att hon aldrig
skulle älska honom.
Men ensam i sitt gemak nämnde han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
