Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Shah Jahans silfverbro. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SHAH JAHANS SILFVERBRO
585
svarta och hvita. Och bakom ett skrank
af genombruten marmor, ett
elfenbens-likt spetsverk i arabeskritade ramar, stod
den dödas sarkofag, på hvars sidor
mosaikernas ädelstenar och guldbleck
tecknade blomsterkalkar och trösterika
tänkespråk ur Koranen. På dess lock
låg en ensam bruten ros, alltid frisk,
alltid hvit som en döds kind.
Till detta och bland detta allt gick
shah Jahan på sin ensamma,
begrundande vandring. Ocn ofta stannade han
och betraktade — lutad mot
terrasstrappans balustrad eller stödd mot den vridna
foten af en af de stora kopparlyktor,
som vaktade i hörnen af den aftonstilla
trädgårdens dammar.
Ty då han såg de röda
rosenhäckarna, som kantade trädgårdens vägar,
tänkte han på Ardjaman Banus, den
älskades röda läppar, då han såg
mosaikernas snärjande nät af stänglar och
vidjor, tänkte han på hennes
snärjande långa hår, då han såg marmorns
fasta och glansiga hvithet på hennes
hvita och glansiga kropp. Men då hans
blickar hvilade, högt däruppe, pä
marmorkupolernas hvälfning, sväfvande och
ljusomflutna i den lätta luften, tänkte
shah Jahan på sin döda älskades själ.
Bunden i skönhetens eviga famn,
tydd och förklarad af dess lösensord,
liksom en dyrbar klenod sluten inom en
oändlig kristall och med sin guldglans
genomstrålande denna — så hvilade
Ardjaman Banus väsen i grafhusets slutna
skönhetsprakt, uttryckt i den och själf
förklarande den.
Men då shah Jahan så betraktade
sitt verk, blef långsamt hans hjärta allt
tyngre, allt mer bedröfvadt.
»Ack, längre, längre borta än
någonsin», tänkte han, »längre borta än
någonsin är hon mig nu. Aldrig, aldrig når
min själ hennes själ!»
Och hans hjärta hviskade:
»Ditt väsen, älskade, förlöst hvilar
det i sig själft, befriad är din själ i
marmorsvalhet och rosendoft.
Blundande, lycklig hvilar den. Hvad vet
den mera om det jordiskas kval, om
otillfredsställda drömmars pina och de
trötta lidelsernas svårmod? Aldrig nå
det jordiskas stammande röster fram till
skönhetens hvita fred, skönhetens
begärfria och blundande lycka!
Ardjaman Banu, aldrig, aldrig...!»
Men åter och åter kom han
tillbaka — hvar stilla afton, då narcisserna
och nejlikorna böjde fram sina hufvud
öfver trädgårdsgångarnas sand, då
fontänernas droppar stänkte och den
gyllene månskäran på kupolens spira smälte
till en droppe smältande guld. Han
kom som i ett aldrig tröttadt sökande,
som kunde han aldrig höra upp att leta
efter något, som han icke fann.
»Aldrig . . .?» frågade han åter, »skall
du aldrig mottaga mig. Ardjaman Banu,
skall jag aldrig förnimma den försoning
med din skönhets stolthet och
härlighet, som jag hela mitt lif har tiggt om?
Försoning — är då icke försoning
skönhetens väsen?
Skönhetens och dödens?
Ja, skönhetens och dödens. Men
icke lifvets.»
Och åter stannade han i begrundan.
Längre än någonsin förut stannade han.
Först då mörkret blef svart mellan
trädgårdens trädstammar och kupolens
halfmåne för länge sedan upphört att blänka,
vände han tillbaka till palatset.
Men redan samma natt — medan
stjärnorna speglade sig i floden och de
ensamma lamporna i shah Jahans
gemak belyste hans sömnlösa bädd —
lät han i hast än en gång kalla till sig
sina byggmästare och marmorsågare och
elfenbenssnidare och befallde dem att
låta bygga ett grafhus öfver honom
själf, på andra sidan Yumna, midt emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
