Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Shah Jahans silfverbro. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s 586
CARL R. af UGGLAS
det, där Ardjaman Banu sof sin långa
sömn.
I det nya verkets kostbarhet och
prakt, i dess hvita marmors och
ädelstenarnas konungslighet, i dess formers
jämvikt och slutna hvila ville han finna
sitt eget väsens förklaring, dess hetaste
längtans uttryck, dess söndersplittrade
drifters enhet i en fullkomlig ro, i den
svala skönhetens eviga symboler. Och
mellan det nya grafhuset och Ardjaman
Banus lägerstad befallde han att, midt
öfver Yumnas breda vatten, spänna en
bro af hvitt och purt silfver.
Som en strimma månljus, ett band
af stjärngenomskimrad dimma skulle
shah Jahans silfverbro slå en väg — af
ett furstligt öfverdåd, hvars make
världen ej förut skådat — tvärs öfver det
skiljande rummet, en rak, konungsligt
bred väg, mot hvars grundpelare vågorna
skulle skölja och i hvars blanka sidor
morgon- och aftonrodnaden skulle
återspeglas i brinnande eld. Det enande
bandet skulle den vara mellan dessa tvenne
främmande hjärtan, hvilkas öden af
längtan och dröm ändtligen nått dödens och
skönhetens försonande förklaring, den
för eviga tider formade sinnebilden af
dödens och skönhetens välsignade makt
att plåna ut de fattiga
människosjälarnas bitterhet, deras hopplösa strider mot
sig själfva och hvarandra. Som tvenne
kostbara diamanter i ett gemensamt
smycke skulle de båda grafhusen höja
sig på hvar sin sida af floden, länkade
samman af brohvalfvens silfverlänkar.
Köpmännens fartyg och landtmännens
båtar, astade med dadlar och gula
bomullsbalar, skulle glida på strömmen
fram där under, hans egna ättlingar i än
ej födda led skulle på åminnelsedagarna
gå med blommor från det ena brotornet
till det andra, och alla skulle de säga:
»Här hvila shah Jahan och hans älskade,
hand i hand som slumrande barn.»
Och byggmästarna började bygga.
De mätte ut måtten med måttstickor
och snören, de gräfde i den lösa
sandstranden och lade grundvalarnas väldiga,
tunga block, de hämtade skeppslaster
med marmor och sandsten, och dag från
dag ljödo sågarnas skärande gnissel och
vredo sig kranarna, då kvadrarna lyftes
af de bastlindade järnkättingarna.
Men under tiden blef shah Jahan allt
äldre och gråare och växte hans söner
till ynglingar och män.
Äldst var Aurungzeb, asketen och
dervischen. Jehangirs djurblod och
djungelvildhet hade gått öfver i hans kropp.
»Min fader är en galen gubbe, som
left öfver sina utmätta år», tänkte han
och sade högt till en hvar, som ville
höra. »Har han icke redan släppt
Kan-dahar ur sina händer, och hör han ej, att
det mumlar bland maratterna?
Tvåhundra lakher guld har han redan slösat,
till föga nytta, på lappri och
stenblom-mor, och tvåhundra skall han slösa
därtill.»
Och i vrede bröt Aurungzeb upp från
Agra. Han samlade krigare och
elefanter kring sig och snart stod han åter
med dem utanför Agras murar.
Redan då shah Jahan såg dem i
fjärran på slätten, förstod han, att han var
en förlorad. I solskensluften skeno
kopparskorna på elefantdrifvarnas pikar,
vimplarna fladdrade från lansskaften och
sig-galhornen råmade som vilda buffeltjurar.
Men då han mötte sitt eget ansikte i
skölden, såg han, att det var, hvad
Aurungzeb sagt det vara, en kraftlös och
förtärd gubbes.
Aurungzeb, segraren, kände föga af
misskund. Tre sina bröder, som han
misstrodde, lät han tortera och aflifva.
Shah Jahan, fadern, slöt han i kedjor
och stängde honom inne i ett af
borgens torn. Vännerna och vizirerna
öfvergåfvo honom och underkastade sig. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
