Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Shah Jahans silfverbro. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s 588
CARL R. af UGGLAS
det förestående, en sista smärtsam åtrå,
en frätande och öfvermäktig sorg upp
inom honom under klarheten af detta
sista kvällsljus, som skulle lysa öfver
hans panna.
Men då han nådde gårdens
hörnpaviljong, nedifrån hvilken muren stupade
brant och där Agra låg vid lians fötter,
reste han åter hufvudet och som fordom,
för länge sedan, vid trädgårdsportalen
framför den dödas grafhus, vinkade han
de följande att dröja, lösgjorde sin arm
från dotterns skuldra och trädde ensam
in genom paviljongens kolonnmur.
Ja, det var åter en afton af de gyllne
och strålande, som så många gånger
låtit drömmarnas plåga och lisa växa
upp i hans bröst.
Därnere i staden glänste åter
skymningen violblå på Pärlmoskéns
silfver-kupol — lik en sofvande kvinnas fasta
bröst, häfvande sig naket ur täckena.
På torgen vecklade fruktmånglarna
samman sina dukar, på hvilka deras varor
legat utbredda, och slängde en handfull
halfruttna fikon ifrån sig åt de
kringstrykande hundarna. Några lösryckta
toner från en gäll rörpipa skuro genom
luften från ett karavanseris kringbyggda
gård, där tvenne män, hukade på
marken i en krets af resande köpmän och
pilgrimer från Benares, söfde en
dansande kobra: bredvid sin tomma
bastkorg stod ormen rest som en käpp
framför dem, sakta hväsande och
vaggande fram och åter med sitt platta
hufvud. På gatorna, där de låga
kaster-nas kvinnor obeslöjade kommo
vandrande frän torgbrunnen, med de runda
vattenkrukorna som kronor burna på
sina hufvud, och de heliga korna som
alltid ostördt idisslande lågo i skuggan
af husraderna, var rörelse ännu:
kamel-forornas klockor ringde, och spännen af
hvita zebuoxar, vid hornen behängda
med gula ylletofsar, banade långsamt
väg för de höga tältvagnarna genom
hopar af sysslolösa, medan smedernas
hammarstäd och väfvarnas bommar allt
fort hamrade bakom bazarernas öppna
luckor. Innanför murarna till ett åldrigt,
förfallet Ganesa-tempel, genom hvars
dörrlösa portik skymtade gudens
elefant-snablade bild i sin mörka celia, klängde
de långarmade aporna i banianträdens
rottrådar från gren till gren, skrikande
som små ondsinta barn och kastande
halfätna frukter ifrån sig ned i de
stillastående igenvuxna dammarna. Men på
dessas yta öppnade redan lotusblommorna
sina kronblad. Och på minareternas
altaner trädde böneroparne ut att kalla
den högste vid hans eviga namn, medan
på husens tak breddes de första
bönemattorna Och fromma män sköto
tofflorna af sina fötter för att på knä, i
stilla åkallan, böja sig för den okända
natten.
Så gledo shah Jahans, den
dödsdömdes, blickar ut öfver landet, som i
obegränsad vidd sträckte sig bort mot
den aflägsna horisonten. Friskt gröna
spirade de nysådda ris- och
bomullsfälten, och snöhvita och ametistblå stodo
vallmoåkrarnas regelbundna kvadrater.
En hjord bufflar drefvos af några nakna
män ned till ett vattningsställe under en
bro öfver en af de regnsvällda
dikeskanalerna. Bred, ofantlig skar Yumna genom
slätten mellan sina låga, öfversvämmade
stränder, mot hvilkas röda sand
badandes bruna kroppar aftecknade sig som
mörka fläckar; här och där bubblade en
strömkantring i den blanka fåran, hvars
dyiga vatten återkastade som en
stålspegel kvällshimlens brandgula ljus.
Men bakom sina myrtenhäckar och
cypresser, bland doften från
fransjipan-blommorna och narcisserna låg Taj
Ma-hal pä sin omflutna udde i sin evigt
kyliga marmorglans, i sin oberörda och
aflägsna skönhet. Åter flammade, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
