Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Shah Jahans silfverbro. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SHAH JAHANS SILFVERBRO
589
tända offerfacklor, kopparhjälmarna på
terrassens hörnminareter, åter gnistrade
och darrade spirans halfmåne som en
tappad droppe af smältande guld. Kring
murarna och i fontänernas strålar
fläktade samma lätta vind som förr och
sam den hvita kupolen mot himlen som
en vallmoknopp eller en drottningtiara
af juveler.
Och på andra sidan Yumna, halft
öfvergrodda redan af buskar och lianer,
såg shah Jahan de öfvergifna spillrorna,
grundvalarnas fyrkanter och de
nedstörtande murresterna, af det palats, han
drömt om att hvälfva öfver sitt eget
stoft, till ett ovanskligt minne, i ett
oslitligt handslag förenadt med den
älskades marmorhus genom silfverbrons
springande bågar.
Och än en gång häfde sig hans
stackars åldriga hjärta i hans bröst, och det
grät högt i sin fattigdom i tysta och
tårlösa snyftningar:
»Ardjaman Banu, aldrig, aldrig. ..!»
Som allt för mycket plågade vände
han åter bort sina ögon. Och än en
gång hvilade de på landet under
honom — de stora, stilla slätterna och den
tröga, jättelika floden.
Så tyst var allt därborta, så
oändligt hvilande i den gyllne stillheten af
aftonfrid och den fuktmättade luftens
svalka, att de förvirradt brutna ljuden
nedifrån stadens gator, verktygens
gnissel, apskriken och de hvita påfåglarnas
rop i palatsets haremsträdgårdar,
plötsligt liksom dunstade bort däri, som slag
på en lufttom klocka eller som den
overkligt spröda klangen af glas, som
brister. Som en omhvälfd, förgylld
kopparskål, en urhålkad opal, en
ofantlig, utslagen tuberos häfde sig rymden
däröfver, men upplöst och genomflammad
af blårödt ljus, dallrande som af flygande
stjärnstoft, ännu glödande och formlöst.
Ur markerna steg en het doft af våt
mylla och blommande buskar, och, rosig
mot horisontens solnedgångsfärg, ångade
öfver allt en lätt vattenrök, immande
kvällshimlen, lik en människas
andedräkt.
I oändliga tider, i en evighet som
var mätt med jordens egen, skulle allt
detta vara sä. Tusen och åter tusen
sådana kvällar skulle lysa som
tempellampor i världen, som goda, själfförsjunkna
ögon öfver dessa samma slätters hvila
och detta speglande vatten i flodens
mäktiga fåra. Samma gyllne stråk af
gyllne ljus skulle, aldrig tröttadt, flyta
öfver dessa lefvande riken af sådd och
mognad, mognad och sådd, för släkten
af människor än ej födda, som de gjorde
det för åldringen där mellan
tornpaviljongens kolonner och som de gjort det
för årmillioner sedan för andra, i
årmillioner döda och glömda.
Det var blott detta ljus och denna
jord och denna jordens hvila som voro
sig lika. Människorna som föddes och
försvunno, deras verk som i möda
formades och åter plånades ut, deras
fattiga längtan, deras fattiga lycka och
gråt — huru ringa och värdelöst och
fåfängligt därinför, hur i roten märkt
af deras svaga kraft och undergångens
förgängelseaning. Människorna som lefvat
här och allt de danat — hvar voro de?
Människorna som skulle varda på nytt
och på nytt dana och verka — hvart
skulle de gå? Hvad voro de mer än
denna oändliga tillvaros egna andedrag,
vändande åter in i det lefvande bröst,
som sändt dem? Hvad voro de mer
än pulsslagens sprittning af det eviga
blod, som strömmade i det ofattbara
vardandets arterer? Hvad mer än
sväfvande klanger, bristande ut i en
allsmäktig rymd, så som denna kvällsstund
larmet och ropen från gatorna brusto i
dess hvila som stänk af vatten slungade
ut i luften!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
