Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Skutan. Af Mildred Thorburn-Busck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKUTAN
AF MILDRED THORBURN-BU5CK
De sutto bänkade två och två
vid sin enkla kost kring ett bord af fur.
Därute grydde en morgon grå,
men misten stod tät som en mur.
De skröto alla om fångsten sin:
— Vi ha sträfvat i natt, nu morgon gryr.
Snart solen står röd och dimman flyr!
Då styra vi hem, hem!
Därute vid rodret satt tyst en man
med skotet i hand, med kinden våt
af gryningens frostkalla dimma som rann
öfver ansiktet ned som gråt.
Han hörde dyningens sugande svall,
han hörde de andras prat och glam,
och som i en dröm han ett rop förnam:
Nu styra vi hem, hem!
I fören ensam en man stod på vakt.
Han spejade ut öfver spöklikt haf
och såg ned uti böljornas öppnade schakt,
där dimmornas bräm tog af.
Hans längtan sjöng, medan skeppet gled
— som draget af mjuka, mäktiga band,
öfver osynligt haf mot ett osynligt land:
Nu styra vi hem, hem!
Mot en spjuthvass sten sprang skutan
läck,
och hon sjönk för sin första törn,
medan mannen vid rodret satt kvar
på däck,
medan vakten stod kvar i förn.
Och hastigt höljdes af dimmornas dok
en sjudande hvirfvel, som spann och sjöd.
Och hastigt dränktes ett skri, som ljöd: —
— Nu styra vi hem, hem!
Men längst därnere i nattskumt djup,
dit blott dagsljuset trefvande når,
mellan svarta branter och dyiga stup
den ensliga skutan står.
Du man vid rodret så blek och tyst,
du man i fören med sällsamt skick,
I män i kajutan med sömntung blick,
hvart går väl er dröm, er färd?
»— Jag styr mitt skepp genom hemliga
djup,
där de mäktiga hafsströmmar draga förbi,
där den tigande tystnaden aldrig bryts
af en irrande sjöfågels skri.
Genom algernas skogar, som fläkta svagt
med ludna, vårtiga fingrars rad,
öfver hafblomsängder med lefvande blad
jag styr mot mitt hem, mitt hem! —»
»— Jag spanar fram genom grönsvart
natt,
där de sällsamma dagrarna komma och gå,
och hör fjärranfrån ljudet af stormarnas
skratt,
när djupen mot djupen slå.
Men då drakar och sjöormar glida förbi,
och de blinda vidundren resa sin kam
öfver klippornas taggar, spanar jag fram.
Och jag styr mot mitt hem, mitt hem! —»
»— Vi sofva i ro. — Medan dagen låg
lik ett gyllene töcken och sken för vår
blick,
då stredo vi tappert med djupet om rof,
och präktig var fångsten vi fick!
De vänta oss hemma. De bida vårt skepp.
När natten är all, när morgon gryr,
när solen står röd och dimman flyr,
då styra vi hem, hem! —»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
