Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ernst Josephson och Gustaf Fröding. En parallell. Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i 6
JOHN KRUSE
ström i närvaro af Josephsons vän och
kamrat, målaren Severin Nilsson. Josephson
talade, har fru Ramström meddelat, ömsom
på vers och på prosa, glödande hat- och
hotfullt emot alla »gamla krutgubbar, som
inte veta hvad färger är» och utbrast:
»Jag skall bli Sveriges Rembrandt eller dö!
Ah om Rotschild ville dela med sig bara, han
skulle fä det med ränta igen.» — »Du har nog»,
sade Nilsson, »far du öfverflöd af guld, drunknar
du i passioner.» — »Ja, ja», svarade Josephson
exalterad, »men endast så får man lifserfarenhet.
Om järnstången ligger i smedjan blir han bara
järnstång. Men då den kommer uti ässjan, då
glöder den, slår gnistor, lyser, ger färger och blir
både mjuk och skön och stark. Mycket kol,
mycket eld, eller med andra ord mycken berusning,
hvar den kommer ifrån — Pan, Aeolus, Backus,
Venus och stänk af både Vesta och Juno —
ljusglöd och svarta skuggor — då blir det något —
annars bara vattvälling.
Är icke detta vulkaniska utbrott af en
ung dionysisk målare med starka passio
ner som taladt ur Gustaf Frödings själ?
Jag behöfver ej citera allmänt kända dikter
af Fröding, i synnerhet i »Stänk och flikar»
(1896) och den året efter utgifna
diktsamlingen »Nytt och gammalt», i hvilka
Frödings brinnande och passionerade lifsbegär
tager sig rent explosiva, ja t. o. m.
förfärande uttryck. Det var denna för hela
hans utveckling ödesdigra drift att i starka
armar omsluta och njuta af allt i naturen
och lifvet: högt och lågt, godt och ondt,
som ledde Fröding i hans filosoferande
stunder till en förtviflad, verkligt titanisk
tankeansträngning att upplösa all dualism
i tillvaron i en monistisk enhet, det svåra,
äkta filosofiska problem, som han i ett af
sina Gralstänk (1898) formulerat pä ett så
ståtligt sätt:
Ar månne missljudet till
blott för att lösas i välljud ?
Kräfvas för lifsalltets helharmoni
disharmonier som uppstå
helvetestjutlikt ur luften
hvinande, piskande vågorna
bitskt och hätskt, tills i stormens
växande väldiga välljud
missljuden ändtligen själfva
måste som välljud försvinna?
Blefve den alltför stilla
lifsalltets eviga frid,
gåfve ej lifsalltets sköte
evigt med flödande säden
upphofvet ock till den eviga strid,
hvilken kanhända skall uppstå
stillna och uppstå och stillna,
växlande ständigt oändligt i evigt framflytande tid?
Det skulle kanske kunna förefalla
förhastadt att af den unge Ernst Josephsons
ofvan citerade märkliga yttrande med dess
dionysiska yra draga den slutsatsen, att det
hos honom fanns något af samma
obändiga lefnadslust, samma begär efter
tillvarons fullhet, rikedom och helhet, som
möter oss i Frödings stundom primitivt,
stundom raffineradt våldsamma eller filosofiskt
fördjupade dikter. Men må man då till
sist läsa den dikt i Svarta rosor*, som
heter Liten fann födes, och man skall i
denna passionerade och färgstrålande dikt,
tryckt åtta år tidigare än Frödings »En
morgondröm» finna en sinnlighet af just
samma slag som i den berömda
Fröding-ska dikten, en sinnlighet som liknar
antikens i sin fria själfklara nakenhet, sin
samhörighet med jorden själf i dess växande
och skapande krafter:
LITEN FAUN FÖDES.
Solen slog
himlen röd
med sin glöd
bakom skog.
Där kaskaderna rulla och fly
najader gunga, tritoner gny.
Ha, ha, ha! under träden dansen går,
nymf och satyr i skogen fira fester,
smidiga steg, kärleksdruckna gester,
draken i grottan med vingarna slår.
På tufvorna, vid strand, i gräset öfverallt,
Bland skuggor och i skum och der som strålar
glimma.
de heta paren slå gestalt omkring gestalt;
från snärjda kroppars mängd uppstiger kvällens
dimma.
En’, tre’, sju’, — en million
och stjärnstänkt natten prålar;
näktergalens klingande ton
når vintergatans strålar.
O! O! O!
Hör sköna nymfens tjut, som ligger sträckt på kullen
vid hagtornshäck, där doft af mynta går ur mullen!
Från vidt uppspärrad mun det grymma skriket går;
som svarta ormar slängs kring pannan hennes hår.
Hjelp! hjelp! hon ropar, hjelp! vild som en lejoninna.
Allt skälfver uti skog dit hennes nödrop hinna;
bergsdraken själf förskräckt, det stygga otäcktyg,
sig skälfvande drar in i grottans sista smyg,
till alla sidor fly skogsandar och demoner —
hör skönsta nymfens gråt och bittra klagotoner!
* I Gula rosor utmärker sig i synnerhet den
af 14 dikter bestående cykel, som skildrar en
Tjurfäktning i Spanien, för en hänförd naiv
lifsberus-ning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
