Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ernst Josephson och Gustaf Fröding. En parallell. Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i 6
JOHN KRUSE
CALIBARIEL.
Jag är ej Ariel, ej Caliban,
jag är ej människa och icke man,
ej djäfvul, icke gud.
Men något litet är jag detta allt,
än gud, än dämon, alf och faungestalt
med bockfot och djurlik hud.
Hvar kväll och morgon jag ömsar hamn
och Calibariel är mitt namn.
Jag älskar de rena,
i kvällen sena
min väg till torpet jag tager,
där dottern i kammaren kläder
sig af i oskuld och träder
till spegeln och tycker sig fager.
Då ville jag vara det barnets hydda
det barnet att värna och skydda,
men djupt i mitt hjärta det gnager.
Det faller en misstro mig in med ett,
min blick har åt henne ett gift beredt,
då biter den till med ett giftigt bett
och sorgsen till skogen jag drager.
Och hur tidigt Fröding kände denna
inre konflikt, det visar den redan 1890,
alltså året före hans debut med »Guitarr
och dragharmonika», skrifna långa
underbara dikten Parken, som först i år (i
marshäftet af Bonniers Månadshäften)
blifvit tryckt. Trettiåringen går redan i denna
dikt tillrätta med sig själf lika skarpt som
sedermera den åldrade mannen, ja han är
redan en åldrad man:
Nu vill jag glömma, hur mig själf jag rånat
på allt det bästa som en gång var mitt.
I våldsam dårskap har mitt hufvud grånat,
i enslig hvila skall det blifva hvitt.
Och den förtviflade titaniska tankestrid
den senare Fröding i djupaste ensamhet
sökte genomkämpa, den hägrar redan nu
för hans själs ögon, det visar slutstrofen
som, om något, »kastar sin skugga
framför sig»:
Hur underbara äro lifvets öden!
— dock mera djup är dödens underbarhet!
En hemlighets hieroglyf är döden,
jag vill ha ljus, jag måste söka klarhet.
Den mest gripande episoden i denna
dikt är den om henne, som Fröding älskade,
flickan i det mörkröda lifvet med
silfver-söljorna, henne »som folkets stämma dömde
skönast» men som
Öfvergafs — och sjönk — och är ej mer och
själf jag öfvergafs af sinnefriden,
den vacklade — och sjönk — och är ej mer.
Ett lyckligt barn jag krossat utan skoning,
en fattig ödmjuk glädje har jag röfvat —
det är en ting som kräfver lång försoning,
min själ är vek, mitt hjärta är bedröfvadt.
Jag känner ej arten och gången af vare
sig Frödings eller Josephsons kropps- och«
själssjukdom, den tragiska afmattningen eller
totala upplösningen af så utomordentligt
rika begåfningar, men den som med hjälp
af bådaderas egna bekännelser i deras
dikter, om hvilkas gripande subjektiva och
hänsynslösa karaktär ingen kan tvifla, söker
intränga i deras själslif, skall förstå, att
där lurade på bottnen disharmonier, hvilka
voro så stora, att de kunde vid särskildt
ogynnsamma omständigheter (som tyvärr ej:
heller uteblefvo) leda till en katastrof.
Det är egendomligt och i verkligaste
mening upplyftande att se, hur en man
som Fröding, hvilken i arf från både faders
och moders sida mottagit icke blott rika
och sällsynta anlag men, som bekant, äfven
en stark »belastning», och som därtill från
början var så kroppsligt ömtålig och redan
tidigt alltför svag för glasets njutningar,
kunnat höja sig till en sådan intellektuell
hälsa och styrka som det stora flertalet
af hans dikter visa. Jag tror, att
förklaringen är att söka, utom naturligtvis i en
viss viljestyrka trots allt, i den egenskap,
som Fröding i så rikt mått besatt: humorn,
som han själf likställer med kärleken i
dess bekanta paulinska formulering:
kärleken är tålig och mild o. s. v. Fröding har
själf, samma år dikten »Parken» kom till
(1890), i en artikel »Om humor» (omtryckt
i Efterskörd II, 1910, sid. 60), som hör
till hans mest genialiska prosasaker, sagt
om »humoristen med Guds nåde», att han
»har rätt att upplösa allt disharmoniskt,
vrångt och eländigt — tillvarostriden,
skröpligheterna, synder och alltsammans — i ett
stort, alltomfattande, alltförlåtande, halft
svårmodigt men medkänsligt löje». Det
är en sådan humorist med Guds nåde
Fröding var, och det räddade honom, gaf
honom en viss harmoni — åtminstone till
en tid. Sedan blef det svårare för honom *,
* Märk här äfven Frödings lilla efterskrift
1910, alltså 20 år senare, till uppsatsen »Om
humor», då den omtrycktes i Efterskörd: »Numera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
