- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugonde årgången. 1911 /
619

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ernst Josephson och Gustaf Fröding. En parallell. Af John Kruse

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ERNST JOSEPHSON OCH GUSTAF FRÖDING

619

det sjuka och degenererade, som också
ingick i hans blods hemlighetsfulla blandning,
blef honom stundtals öfvermäktigt, och han
kunde (dikten »/ Daphne» i Stänk och
Flikar 1896, utesluten af Fröding själf från
bokens andra upplaga) i ett slags anfall af
förtviflan och brännande njutningslystnad
prisa och åkalla själfva lasten. I första
delen af Ur Gralsökarens saga (Nytt och
gammalt, 1898, s. 21) låter han också sitt
alter ego, gralsökaren, först genomgå en
dylik pers i gröfsta sinnlighet:

Jag vill ned

på det ondas led,

jag vill välta

mig i lastens älta etc.

Men detta utbrott af en förvildad
sinnlighet far på slutet det äkta Frödingska
filosoferande monistiska tillägget, att
gralsökaren på detta sätt vill utrannsaka

dygd i brott,
träcks renhet,
enhet

mellan ondt och godt.

Och i diktens sista del har det gått
upp för gralsökaren, att det ej var på detta
sätt han kunde nå fram:

Jag kom för nära
det oerhörda,
jag kan ej bära
det allt för stygga,
jag vill ej mörda
med klor och tänder,
jag måste rygga
till mera trygga
och milda länder.

Jag vill ej djupare ned mig sänka,

jag vill ej öka

min skuld för mycket,

jag måste hvila och eftertänka,

alt sen med klarare ögon söka

det dolda smycket.

I de samma år (1898) men senare
utgifna »Gralstänk», hvilka äro så fyllda af
Frödings lidelsefulla sökande efter enhet
och helhet i tillvaron och därur
framgående grubbel och tankestrider (en rubrik
heter: »Frågande svar och obesvarade frågor

tycker jag, att ofvanstående uppsats i någon mån
öfverskattat humorns värde. Goethe har visst en
gång skrifvit ungefär: humorn är visserligen ett af
geniets attributer, men den må icke blifva det
allenahärskande. Jag är benägen att instämma i
ett dylikt yttrande».

om godt och ondt») har ett evolutionistiskt
ideal börjat klarna för skalden, som man
ser af det io:de gralstänket, som på ett
originellt vis formulerar hans
utvecklingslära:

Låt feghet och falskhet vara,
var modig i nöd och fara,
var sann, visa inget sken.
Men därför ej allt förkasta
hos hare och räf, tag fasta
på snarfyndigheten hos räfven
och minnes att godt är äfven
det snabba i harens ben!

Låt bräkandet vara och sluta

med vanan att gläfsa och tjuta,

var man, icke ulf eller lamm,

låt vara det djuriskt låga,

men akta dock ej som förspillda

det lammlika, tåliga, milda,

det ulfhärdigt starka, fast vilda,

som kanske likt byggande tåga

haft del i den höga stam,

af hvilken som krona du själf gått fram t

De djur, du i dig bär fångna
kanhända från tider gångna,
då framåt du drog öfver varats mark
i skalet och fällen och huden
på färden från cellen till guden,
— låt allt deras lägsta försvinna,
låt allt deras yppersta vinna
i styrka att göra dig skön och stark.

Betydelsen för ett värdigt och vackert
människolif af en stark och sträng vilja
har gått upp med fullkomlig klarhet för
Fröding, som i denna dikt på ett så
utomordentligt vis sett rätt in i de motsatser,
som lura i människans bröst och som hon
måste sträfva att behärska och vända sig
till nytta och välsignelse! Ett vackert
uttryck för denna nya syn är dikten
Friheten (samma bok sid. 64), som just handlar
om viljan:

Ej blir viljan frigjord af att färdas
mjukt på dynor, ej att fritt i lastens
famntag lata sig en lefnad lång,
fri blir viljan först, när den fått härdas
från en veklings ragling till gymnastens
genom själftvång fria hjältesprång.

Fröding med sitt varma sinne för
lifvets mångfald och rikedom kan dock efter
denna hyllning af den fria spartanska viljan
icke låta bli att sända en längtansfull suck
till »lifvets välbehag» i den fråga, som
han låter följa på hyllningen:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:51:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1911/0695.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free