Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ernst Josephson och Gustaf Fröding. En parallell. Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i 6
JOHN KRUSE
Men när viljans gång är stolt manhaftig
och när viljans alla senor spänna
muskelkraft i järnhård fjädersvikt
skall ändå dess arm ej frisk och kraftig
famna lifvets välbehag, blott känna
tvångets tyngd med ständigt större vikt?
Ja, Frödings gamla öfverdådiga humor
rör sig åter i hans bröst, han måste skämta
bastant med den stränga viljan, som för
hans skaldeögon tar formen af ett
personligt väsende. Det sker i den dråpliga
fabeln Maskin i olag, där Viljan (människans
centrum) och Lusten (hennes periferi)
framställas som två dryckesbröder, hvilkas
muntra samvaro och brorskålsdrickande har det
fatala resultatet att de byta om roller, d.
v. s. Lusten blir centrum och Viljan
periferi, hvadan slutet på visan blir:
Med brak flög i styckjom
hvar del af maskin.
Skämtet är drastiskt, dock frigjordt af
den ystra galghumorn, men hvad det
kostat skalden, anar den som känner till hans
direkta bikter om sig själf.
Josephson med sitt tvifvelsutan sundare
och robustare blod — han såg ej för
roskull ut som själfva hälsan — har, såvidt
jag vet, ej efterlämnat några dikter, som
vittna om så våldsamma, ja, när de voro som
värst, rent helvetiska, inre strider som
genomkämpades af Fröding, hvilken man väl
kunde kalla en ny Jakob som brottades
med Herran. Men Josephsons själsläggning
hade i sin förening af starkaste
lidelsefullhet med ytterligaste vekhet och känslighet
en stor likhet med Frödings. Äfven hos
Josephson fanns det, för att använda
Frödings ord, på en gång »det lammlika, tåliga,
milda» och »det ulfhärdigt starka, fast vilda».
Och konflikterna äfven i Josephsons själ
blefvo våldsamma. Hans inre är till sist
blodigt, sargadt till döds. I dikten Min
graf (skrifven i Bréhat) anropar han
död-gräfvaren att gräfva en graf åt honom:
Jag hade ett hjärta, som gaf, och som gaf.
Nu har det ej mera att gifva.
Nu står det blott åter ett svidande sår —
Där rifva de alla och sarga.
Jag hade ett hjärta, som gaf, och som gaf. —
Ack, kasta ej stenar på kullen.
Och i den mästerliga dikten Violoncell
med dess koncentrerade stämning af dju-
paste smärta känner man den annalkande
katastrofen, då äfven för Josephson
maskinen råkar i olag:
VIOLONCELL.
Jag från mitt hjärtas hjärta hör
en klagoton, som darrar klar;
Han cellosträngens vemod har,
och smältande han sakta dör. —
Men skrufven sköter sorgen om;
allt hårdare hon strängen spänt;
för hvarje gång hon honom vändt
allt mera klangfullt ljudet kom.
Det taget gjorde ondt likväl!
Men skönare blef tonens klang —
Ack herre gud, om strängen sprang, —■
då höjde sig min fria själ!
En människas uppfattning om konst
sammanhänger, liksom hennes uppfattning
af Gud och allting annat, otvifvelaktigt nära
med hennes egna grundanlag. Så kan det
ej förvåna oss, att Ernst Josephson och
Gustaf Fröding, hvilka i själsanlag bråddes
så starkt på hvarandra, äfven hyste en
konstuppfattning som är i grunden
öfverensstämmande, äfven om Fröding gärna
bagatelliserade sitt eget konstnärskap och
under sin sjuka tid kunde, som Richard
Bergh berättar i sin själfulla artikel öfver
sitt Frödingsporträtt (Ord och Bild, detta
års fjärde häfte), alldeles utdöma konsten som
»idel lögn och bedrägeri», medan
Josephson såväl i dikten till Joachim som
flerestädes i bref ger uttryck åt sin religiöst
stora och djupa uppfattning af konstnärens
kall. Ruben G:son Berg har i sin utmärkta
uppsats om Fröding på hans 5 o-årsdag
(Bonniers månadshäfte ig 10, augusti)
träffande sagt om Fröding, att för honom
såsom »genomgående känslomänniska»
dikten »väsentligen var starka och djupa
känslors återklang». Detsamma kan sägas om
Josephson, hvars estetiska åskådning hans
monograf Karl Wåhlin formulerar på
följande vis:
Han var och förblef en motståndare till all
ytlig naturalism, en förkämpe för och beundrare af
all konst som ger ett sant, ädelt och fulltonigt
uttryck åt en mänsklig natur i hela dess
omfattning. Stilen i ett konstverk fick icke grundas på
regler och konvention utan skulle osökt framspringa
ur den fulla öfverensstämmelsen mellan konstnärens
känsla och uttrycken för densamma*.
* Lustigt nog fäller Josephson i ett bref från
Rom 1878 till farbrodern Ludvig ett älskvärdt estetiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
