- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugonde årgången. 1911 /
621

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ernst Josephson och Gustaf Fröding. En parallell. Af John Kruse

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ERNST JOSEPHSON OCH GUSTAF FRÖDING

621

Det är djupa och svåra lidanden dessa
båda genialiska känslomänniskor med den
äkta konstnärens frikostiga och stolta
öppenhjärtighet biktat för oss i sina
bekännelsesånger. Dessa lidanden förintade båda i
förtid, hur lidelsefullt de än älskat och i
glödande strofer besjungit allt hvad lif och
anda har. Men deras bekännelsedikter,
om hvilka med sanning kan sägas det gamla
ordet »sången är ur sorg upprunnen», skola
lefva lika länge som deras, isynnerhet den
enes, strålande glädjedikter. De ha båda
själfva frågat sig, hvarför de blottade sina
sorger och strider inför all världen. Båda
ha också förstått, att de måste så göra.
Frödings stolta dikt Tiga och tala
(publicerad i Ord och Bild 1893) är hans svar
på frågan:

TIGA OCH TALA.

Hvarför skulle du mässa
också din själs litania,
också din sorgs miserere ?
Hånande ögon bevaka
den, som har blottat sin sorg.
Stoltare vore att pressa
smärtan i barmen där nere
hårdt och beslutsamt tillbaka
än att den förs i det fria
naken kring gator och torg.

Klangen som världen behöfver
är ej ett vekt miserere —
tonen, som läte sig hvässa
uddskarpt till pil eller klinga
finnes väl ock i din barm.
Smärtan, som bundits där nere,

yttrande af smycket liten djupsinnighet», som osökt
erinrar om Frödings bekanta »rosor i ett sprucket
krus är ändå alltid rosor»: »Jag vet för öfrigt
ingenting annat än att vi lefva i en tid full af
»humbug» och apekonster men att naturen alllid är
vacker och att det sköna blir skönt, hur man än
försöker att vända s aken.n

skall, när en tid har gått öfver,
väpnad från fot och till hjässa
upp ur sitt fängelse springa
djärf som befriande harm!

Sanning till hälften du säger,
harm vill till vapen jag smida,
dock skall ej smärtan, ej sorgen
tigas ihjäl, ty att tiga
är hos en sångare brott.
Stoltare är det att stiga
midt ibland vimlet på torgen
fram med all sorg som jag äger,
tolk för de tyste som lida,
tiga och lida blott.

Josephsons svar på samnia fråga är
dikten Svanesång (Gula rosor, sid. 15):

SVANESÅNG.

Säg hvarför gifva vi de kval
åt världen vi bort dölja?
Vår jord är ju en jämmerdal,
den sorger öfverhölja.

Det därför är, att skaldens skrik,
dem hjärtats sår frambringa,
skall som en vemodsljuf musik
till eftervärlden klinga;

Och därför svanen sjunga skall
med döden under vingen:
Hans vemod tjusar världen all,
hans smärta kväljer ingen.

Efterskrift. Sedan ofvanstående »parallell»
skrifvits har jag blifvit uppmärksamgjord på en
recension öfver Josephsonmonografien införd i
Uppsala Nya Tidning af licentiaten C. R. af Ugglas,
som i några inledande rader också antyder vissa
beröringspunkter trots olikheterna mellan Josephson
och Fröding, hvilken senare han under läsningen
af monografien säger sig »oupphörligt ha kommit
att tänka på». Denna frändskap mellan min
uppfattning af de båda konstnärerna och den som hyses
af en så högt värderad och anderik författare
gläder mig mycket och utgör på sitt sätt ytterligare
ett exempel på spontan andlig parallellism.

y. K—c.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:22 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1911/0697.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free