Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Mödrar. En sannsaga i vildmarksmånskenet. Berättad af Frida Åslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÖDRAR
637
Det var för några år sedan en
sommardag, då lill-Jan bara var ett par år,
som han gick bort sig. De hade inte
funnit honom om afton, då karlarna
kom in till gröt, de hade inte funnit
honom om senkvällen, då de letat i flera
timmar, och de hade ej funnit honom om
natten, då alla från stugorna omkring
voro bådade till hjälp.
Och hon, ungmor, hade varit säker
på, att älfven hade tagit honom, men
hon hade ändå natten igenom vankat i
skogen och ropat på honom.
Och så, när det första morgonskenet
hade kommit genom skogen, då hade
hon funnit honom. Under Norskberget,
just på myrhalsen till Gråmyren hade de
legat, på den mjuka mossan under en
tall.
En björnhona och två duktiga bruna
ungar, uppkrupna och sofvande hos
henne och mellan dem, varmt och godt,
med hufvudet i hvila mot storbjörnens
päls — lill-Jan!
Och hon minns, hur björnhonan lyft
sitt hufvud och sakta brummat åt henne
med hvita, hotande tänder, men dock
legat så stilla, att de ej vaknat, någon
af de tre.
Och hon minns, hur hon stod där,
tills hennes knän veko sig, och hon föll
i myrmossan och låg där på knä, med
blicken dit bort, hur länge vet hon ej.
Men då solen kommit öfver
trädtopparna och lyst i ögonen på de sofvande
hade lill-Jan vaknat och börjat storskrika
af yrvakenhet först — men sen belåtet
skrattat, då de lustiga bruna ungarna
börjat leka med honom.
Men under hela tiden hade de två,
björnhonan och ungmor, haft ögonen i
hvarandras.
Men så hade lill-Jan fått syn på
henne. Då började han skrika igen, och
snubblande och trillande tultade han sig
fram till henne, som fortfarande måst
hålla sig orörlig, på knä. Ty hon hade
sett på björnmors blick, att hade hon tagit
ett steg framåt — — —
Lill-Jan hade kommit rätt till henne,
och med honom i sina armar hade hon
långsamt rest sig och baklänges gått steg
för steg ifrån de tre, som ännu stodo på
samma plats och såg efter dem. Och
sedan träden hade skymt — hur hade
hon då ej sprungit i glädje och
stormande segerlycka hem!
Det hade varit mycket tal och
mycken undran den första tiden, om hur
lill-Jan kommit att bli så skyddad och
sams med vilddjuren, men så småningom
hade de glömt alltihop.
Odemarkens gåtfulla sagor äro många,
och människorna ha ej tid att tyda
gåtor. — — —
Ungmor har slutat att vagga. Alla
sofva. Men från spisen höres ljudet af
varelser, som kvida af hunger och
längtan.
Då slänger ungmor undan fällen och
springer upp.
— Jag lider ej höra det längre, säger
hon högt.
Hon springer med bara fötter öfver
golfvets kvistiga tiljor och rifver undan
mattan som är bunden öfver korgen.
De två ludna byltena stå på
bakbenen med framtassarna öfver korgkanten
och klänga och bråka för att komma
öfver.
Ungmor ligger på knä och griper den
ena af de små bråkmakarna.
— Tyst, tyst — hviskar hon — tyst,
du ska få mat nu — lillungen — du
ska få moramat — så — så — mor är
död — hon ligger nedanför Norskberget
— hon kan int ge er — men ni ska få
af mig — still — ät nu — så —
Hon ligger på knä och bänder och
bråkar med det sprattlande byltet tills det
har förstått och huggit tag och känner
varm mat i mun. Då blir det ögon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
