Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Mödrar. En sannsaga i vildmarksmånskenet. Berättad af Frida Åslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
638
FRIDA ÅSLUND
blickligen stilla och lutar sig tryggt mot
ungmors ena arm och knä, medan det
äter och suckar och småmorrar af
belåtenhet.
Med sin andra arm lugnar ungmor
det andra hoppande ludna kräket, som
står kvar i korgen.
— Tyst du, säger hon, hoppa int
och spänn int så gali — du ska få du
med —- du får du å —
Så småningom stillas den förstes
glupande hunger och den somnar och blir
så tung som en liten klump. Ungmor
reser sig försiktigt, med armen om den
och rycker ned en fäll från taket och
lägger ned i korgen med den lille
sofvande klumpen på.
Sedan blir det den andres tur.
Ungmor är sund och stark, och
»moramaten» räcker. Den andra somnar
snart lika tungt och belåtet och ligger
sedan stilla och mjukt på fällen.
Men ungmor går så förunderligt glad
fram till stugfönstret och nickar åt
månen, som nu sitter just på Norskbergets
kant.
— Kan du hälsa, du, som ser henne,
som ligger på snön nedanför berget —
säger hon halfhögt och leende, med
skinande ögon — att nu ha ungarna hennes
fått mat och nu sofva de lika godt som
hos henne — och att nu är vi kvitt för
tjänsten hon gjorde mot lill-Jan, så han
inte frös ihjäl om natten —- om det var
hon eller nån annan — så var det
också detsamma — —
Men nu har ung-Jan vaknat och ser
yrvaket och förskräckt, med trögt
arbetande hjärna, att mor står och talar och
ler utåt natten.
— Mor, säger han långsamt, har du
blifvit tokig.
Men ungmor skrattar.
— Nej, säger hon, jag har bara gett
ungarna mat. Hon kastar hufvudet
liksom stolt tillbaka och ser på honom
trotsigt. — Och mer ska de få i morgon!
Ung-Jan sitter en stund och försöker
fatta. — Ungarna mat —- midt i natten
— och mer i morgon. —
Men sömnen griper honom och han
lägger sig ned.
— Väl ändå — att hon int blifvit
tokig, tänker han. Och så somnar han.
Han var ju så tagen efter dusten
med björnbesten!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
