Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - En mondän tidningsredaktör. Af Carl G. Laurin. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
646
CARL G. LAURIN
sträckbänk, som först föreslogs, utan med
pappas och mammas tillåtelse i deras
högadliga dotters rococosäng, och man
ryser således ej — naturligtvis om de
ekonomiska förutsättningarna förefinnas
— för det connubium, hvilket eljest
är den sista rätt patricier bruka
medgifva vanbördingar. Judar intaga liksom
protestanter en stor plats, ej blott i den
franska bankvärlden utan också uti
äm-betsmannakretsarna. Är det ej ganska
naturligt, att skickliga och energiska
personer, som ha allt att vinna af den
republikanska statsformen, hellre få
platserna än de mot republiken fientliga?
Arthur Meyer ställer sig ibland litet
spörjande gent emot antisemitismen, och
med full rätt gör sig Abraham Meyers
son följande fråga: »Vore det lämpligt
med en allmän plundring hos judarna?
Äro vi alldeles säkra på att dessa
plund-rare, uppeggade af att plundra hos
judarna, skulle stanna i sitt värf vid den
gräns vi utstakat, och kunde man ej
tänka sig, att då de fått blodad tand de
skulle angripa också de stora och små
katolska och protestantiska
förmögenhe-terna?» Arthur Meyer har fullkomligt
rätt. Man skulle kanske dock önska
att varningen för plundringen fått en mer
energisk form, nu påminner den nästan
om de socialister, som taga afstånd från
sina anarkistiska vänners »expropriationer»
eller mord. »Ce que mes yeux ont vu» är
emellertid en bok, som med nöje läses
af sådana som vilja friska upp sina
franska minnen och af sådana som önska
veta, hur världsbilden tett sig och ter
sig för dem, som rida om rnornarna i
Bois de Boulogne, fäkta mellan tre och
fyra och med le Gaulois i fickan och
modeblomman i knapphålet tillsamman
med några välmålade och välfriserade
damer mellan sex och sju åka ett par
hvarf fram och tillbaka i Allée des
aca-cias för att sedan under middagen läppja
på sitt kolsyrade vatten i någon matsal
med Louis XV gobeliner, sucka öfver
packaktighetens tilltagande, citera några
exempel pä gammaldags fromhet och
verkligt välklädda kokotter samt afsluta
dagen på Jockeyklubben med ett
kortspel, som fått samma prägel af allvar
och religiös helgd som Le jeu du Roi
på Versailles’ bästa tid.
Det finnes inom Frankrikes högsta
kretsar både intelligens och den
ömtåligaste rättskänsla, det finnes skatter
af glad energi och offervillighet, som ej
komma till sin rätt under nuvarande
förhållanden, men till den sortens
aristokrati hör ej den gamle judiske
redaktören med de välvårdade, grå polisongerna
och de vänliga ögonen, som lysa af den
lefnadsvisdom, han tror vara den
högsta, den att ha bitit ett stort stycke ur
framgångens persika, om den också legat
i rännstenen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
