Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ljungen. Af Paul Rosenius. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
648
PAUL ROSENIUS
liarna som armarna på
knytnäfskämpar. I deras kronor skulle vindarna från
hafven brytas, och suset af stötarna skulle
tona bort därinnanför som ofarliga röster
från den fjärran världen. Därinne fingo
torrbarren falla, stilla som de ville, under
åren, och mossan tätnade och höjde sig
som i en sofvande, förtrollad skog.
Ljungruskorna reste sig där träden
glesnade och sträckte långa grenar uppåt.
De hade värmts i de stora skimrande
solfläckarna som tändes och släcktes, de
hade drifvits af fukten och blommade
armt. Och flugsvamparna buro
slemmiga flamröda hättor och lyste i
half-mörkret som stora underliga blomster.
Men ännu längre in, där skogarna
ryggat tillbaka så långt att fjärrdagern låg
blå och svepte kring de gröna barrfången,
där redde Ljungen sin fest. Där
samlades solglansen och solvärmen öfver
fälten, där ljungen blommade. Och de
små tallbuskarna, som spirade ur de
skärröda ängarna, stodo stilla och späda
som jungfrur med ljus i händerna. Där
var det som om alla färger glindrade
och brunno. Och att andas aromen af
barren och blommorna var som att känna
vittringen af jätteväsendet, när det hvilade
i solen.
Den gången var luften öfver Ljungen
brinnande som eldstungor, och Ljungen
stod stilla och skälfde af lif — lif som
ännu dröjde, lif på spänn och lif som
bröt fram i flamma, rusigt, lystet eller
skräckfylldt ögonblicket fore döden. Gick
man öfver renlafsfälten eller de
blommande holmarna af ljung, kunde
hafs-sanden plötsligt naken grina emot en,
det hvita dödsfältet som smög fram tätt
under all härligheten. Vårtiden kunde
spåren af grafanden leda ned i
sandkullarna till räfvarnas lyor, och harben
blektes utanför, och nu på höstsidan kunde
ett jagadt rådjur ha trampat öfver
barfläckarna. Ur tallbarren hördes ett skvätt
af en småfågelvinge eller det fina siset
från kungsfågeln, och sparfhöken kom
pilsnabbt vejande bland träden, och som
griptänger knötos de långa svafvelgula
tårna om varmt och blödande kött. På
barrmattan i dungarnas halfdunkel
lågo-små runda bäddar af fjäder, och bäst
man drog fram i tystnaden där hörde
man svajet af stora vingar som vändes.
När solen dalade kommo dufvorna. Öfver
öppna fälten och gläntorna styrde de,
stimmande snabba —- en ibland dem
skulle spillas, om pilgrimsfalken
hungrade, gripen i ett hvin eller störtad,
vild i fasan, till jorden, där fjädern yrde.
Och i de skymmande senhöstkvällarna
efter ostlig vind, när månen steg öfver
talltopparna som ett gyllene spöke, och
det fanns örn på Ljungen!
Någonstädes i skogsbrynen satt han med fria
heden utanför. Någon af de halfnakna
tallarna som alltid stod i brottarställning
mot vinden, bar på en af starka armarna
storfågeln, när han hvilade till morgonen.
Den tiden kunde man gå vilse i
Ljungskogen. Men kunde taga sig rätt
igen, om man gick efter bruset från
Östersjöstranden.
Nu tar man Ljungen ifrån oss.
Järnvägstågen rassla och tuta utefter
nordkanten, och vägar dragas härs och tvärs.
Det är fullt med villor och flaggstänger
därute, köksträdgårdar och ägostängsel.
Hvar och en nybyggare går på jakt
kring sin stuga, och vildlandet är borta.
Människan kom för att njuta
naturen, och naturen gick. Människan blef
för mycket familjär, och det tål inte
vildmarken.
Och nu har Ljungen undstuckit sig
i lustgården. Där står den och spejar
öfver trädtopparna och undrar när
villorna och flaggstakarna skola rycka in
på dess sista rum. Men ännu ser man
endast ljungmark och talldungar
dàrin-ifrån. Ett hus varsnar man utåt strand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
