Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Maurice Maeterlinck. Af Sven Söderman. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
656
SVEN SÖDERMAN
Felix Féhéon. Henri Ghéon.
Félix le Dantec. Emile Verhaeren. Francis Vielé-Griffin. André Gide. Maurice Maeterlinck.
Henri Edm. Cross.
LÄSNING. OLJEMÅLNING AF THEO VAN RYSSELBERGHE.
tystnadens melankoliska legend om
kärlekens fataliteter och uttrycker sin fabel på
ett för denna Maeterlinckska period
normativt sätt.
Prins Golaud förvillar sig i en skog.
Det är en legendarisk skog, och en legend
är också den lilla varelse med gullhår,
som ligger och gråter vid en källas rand.
Han tilltalar henne mildt, men får icke
veta något annat än att man gjort henne
illa och att hennes namn är Mélisande.
Hvarifrån hon kommer eller hvem hon är
tyckes vara en hemlighet, men hon ser ut
som en prinsessa, och han tar henne vid
handen, leder henne ut ur skogen och gör
henne till sin gemål. Golauds farfar och
landets konung är Arkel, som lärt sig att
inse att människornas kunskap består i
medvetandet om att de ingenting veta och
deras visdom i att vara goda. Men en
sådan visdom gagnar intet mot ödet, som
orättvist och grymt bryter de ömmaste och
renaste band för att fullfölja en blind drift
och drar med sig olycka och död.
På Arkels råd stannar Golauds unge
broder Pelléas hemma i det gamla dystra
slottet med de mörka salarna, den djupa
parken med vattenbassängen och de
underjordiska grottorna. I denna
halfskym-ning fullbordas ödet. Hjälplösa och på
grund af sin hjälplöshet oansvariga,
dragas Pélleas och Mélisande till hvarandra.
Deras sinnen ha redan talat, innan deras
läppar nämnt kärlekens namn, men i
samma stund ordet faller, slår den fatala
makten sitt slag till döds. Golauds
svartsjuka har blifvit väckt, och af ett litet
barns mun får han en upplysning, som
drifver honom till mord. Han dödar
Pelléas, och Mélisande dör, icke af sår,
icke ens af smärta, tycker man, utan
därför att hennes bestämmelse var att dö ung.
Vid hennes dödsbädd begär den
olycklige Golaud att få veta sanningen. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
