Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Maurice Maeterlinck. Af Sven Söderman. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
658
SVEN SÖDERMAN
EN PORTAL I SAINT-WANDRILLE.
lösning. Hon känner en ständig skräck för
det okända och en ångestfull väntan att
slaget skall falla och olycksödet fullbordas.
Men ej blott den omgifvande världen är
för henne en gåta, hon känner icke heller
sig själf. I sitt eget inre hör hon
främmande röster, förnimmer hon rofdjursaktiga
drifter, som hon icke kan motstå och som
tvinga henne att handla tvärtemot hvad
hon anser vara rätt. Men mystiskt
förnimmer hon, att bakom lifsyttringarna
existerar ett lif, som är doldt i det
omedvetnas mörker och som hon kallar för
själen. Detta är hennes verkliga väsen,
och hennes ändamål är att draga sig
undan det medvetna lifvet, intelligensens och
passionernas lif, in i den stora tystnaden
för att med de inre sinnesorganerna
förnimma sitt högsta lif. Hennes förhållande
till medmänniskorna bestämmes af hennes
önskan att icke göra någon skada samt af
hennes sökande efter en själ, till hvilken
hennes har frändskap — syskonsjälen — och
som utgör dess komplement. Men världens
hemlighetsfulla och fruktansvärda makter
hindra henne från att lefva ett rent själens
lif, och de tvinga henne till underkastelse
och undergång. I »Le Trésor des Humbles»
(1896), en tjusande samling aforismer och
betraktelser, har Maeterlinck teoretiskt
framställt denna transscendenta psykologi.
Diktarens första försök att bryta upp
en af ödets järndörrar sker i dramat
»Aglavaine et Sélysette» (1896). Han
hade på reflexionens väg kommit till insikt
om, att en af de makter, som tillintetgöra
människorna, kärleken, borde vara i stånd
att i stället framkalla lycka och glädje, om
de blott forstode att mottaga den på ett
rätt sätt. I »Aglavaine et Sélysette»
försöker han att eliminera de borgerliga
sam-hällsbanden och ersätta dem med en
obestämd skönhetskultur, som förfinar den
enskilda personens förnimmelseförmåga, drar
de själsbesläktade samman och är afsedd
att nå sin fulländning i en kärlekslycka,
som icke räknar med siffror och i hvars
närhet olyckan och sorgen afklädas sin
fulhet. Men tänkaren märkte under diktens
framåtskridande, att tanken psykologiskt
icke kunde genomföras, ty denna
befruktande skönhetssträfvan hejdades ständigt just
af den jordiska tillvarons instinkt- och
driftlif, och han fann att en enda
dissonans i en skönhetsgrupp är tillräcklig för
att tillintetgöra den samt att sorgen, när
den kommer, aldrig kan bli så skön att
den förlorar sin bitterhet. »Är det icke
egendomligt, Sélysette», säger Aglavaine,
»Jag älskar dig, jag älskar Méléandre,
Méléandre älskar mig, han älskar dig
också, du älskar oss bägge, och likväl
kunna vi icke lefva lyckliga, emedan
stunden ännu icke är kommen, då mänskliga
varelser kunna förenas sålunda.» Dramat
är Maeterlincks själfullaste verk inom denna
period och ett subtilt extrakt af hans
»första manérs» filosofi och poesi.
Det Maeterlinckska dramat har på grund
af dessa psykologiska förutsättningar fått
sin originella sceniska form af kombineradt
skugg- och marionettspel. Den jordiska
tillvarons kvaliteter, färger, nyanser, finare
utbildade former o. s. v. försvinna, man
ser endast de grofva konturerna i en
enformig mörk ton — en sotritning med ett
otydligt slott, en tät park, ett högt fyrtorn
och i bakgrunden en ljusning mot den
punkt, där hafvet begynner. Och själfva
den mänskliga kroppen är för Maeterlinck
af så ringa betydelse, att han ej vill draga
uppmärksamheten därpå annat än vid de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
