Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Maurice Maeterlinck. Af Sven Söderman. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAURICE MAETERLINCK
659
MAURICE MAETERLINCK. 1911.
tillfällen, då själens rörelser kraftigast
återverka. Men då faller liksom ett klart sken
öfver den dunkla gestalten, och man
tycker sig förnimma mycket längre och
djupare än ett mänskligt sinne kan nå. Hans
figurer äro på en gång diafana varelser
och skuggbilder. Då de tala, afslöjas
moment för moment af deras själstillstånd,
naturligtvis ej genom en analytisk och
förklarande process utan på så sätt, att de
med den mest oförställda uppriktighet
låta tonfallen afspegla själens omedvetna
innehåll. Man tycker sig se ångesten, oron,
sorgbundenheten, impulsen, aningen,
väntan, som aldrig uppfylles. Man känner,
att hos dessa människor blir smärtan så
eteriserad, så genomlefvad med de finaste
själsorganerna, att den kan uppfattas som
skönhet och lycka, och lyckan så intensiv,
att den kan yttra sig som smärta. Man
hör själ tala vid själ, och man tycker sig
stundom sinnligt uppfatta dessa
»wahlver-wandtschaftens» strängar, som binda den
ena människan just vid denna och icke vid
andra varelser. När de upphöra att tala,
faller mörkret ånyo på, och skuggspelet
fortsätter i långsamma, stiliserande rörelser
eller afstannar i en egendomlig stillhet. Då
är det själfva tystnaden som talar, och
man förnimmer honom på en gång som
ödets ironiska sfinxleende och som den
öfversinnliga värld, hvari människosjälens
mysterium fullbordas.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
