Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ny svensk lyrik. Af Olof Rabenius. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY SVENSK LYRIK
665
mystiska inlefvelse i naturen har dock
endast sällan en tolk i Vetterlund; i en— f. ö.
detta ar författad — dikt, som ingår i
serien »Främmande landskap», visar sig dock
denna innerliga sammansmältning mellan
själ och natur i den halft panteistiska idén
om metempsykosen. Skalden skådar i sin
fantasi Balkansjön, och han uppgår i en
hemlighetsfull förening med dess döda
vattenyta och dess karga stränder, hvilket finner
sin förklaring i hans fråga:
Susade min längtan
i någon förkrympt tall
med vinden, som klagade
från tundrans vidder?
Ägde jag där
i den stora stillheten,
den stora ensamheten,
dock en varelse,
kanske omätligt älskad
— och förlorad,
just när svårmodigt purprade himlar
speglades i Baikals
okrusade lugn?
Tankemystiken är eljest rätt
främmande för Vetterlunds diktning. Den
mystik, man påträffar där, är ljusets och
klarhetens, hvilka visserligen äro romantiskt
beslöjade men på ett genomskinligt sätt.
Han är en skald af hyperboréernas land,
där solen nästan hela dygnet upplyser
midsommarhimlen och aftonrodnaden flyter
öfver i morgongryning. Men fylligare
och djupare är höstrymden, i hvilken
ljuset kämpande bryter sig och slocknande
blossar mot mörkret och solen stupar mot
natten, som breder sitt dunkel öfver den
vissnande världen. Det är frånvaron af
de mörka själsdagrarna och färgtonerna,
som här gör sig kännbar i Vetterlunds
poesi, liksom smärta och död icke låta
höra sina mäktiga tonslag däri.
Romantiken, som ju eljest brukar förete
försjun-kenhet i sorg, får därför hos Vetterlund
en säregen prägel, som visar ljusare och
mindre mättade nyanser. Om man jämför
honom med Anders Österling, med hvilken
han i viss mån är besläktad, i det båda kunna
kallas ljusets sångare, så springer i dagen,
att Österling, frånsedt att han har ett
mång-stämmigare och klangskönare instrument,
äfven hämtar mera inspiration från
skymningen och mörkret både i naturens och
själens lif, liksom han djupare fattat deras
mystiska förening.
Med harmonin och optimismen stämmer
det väl, att idyllen lagt upp sina
blomsterrabatter i hans dikt. Bilder från
barndomshemmet och -staden med dess propra
hvardagliga trefnad och scener af ett
oskuldsfullt behag från hans tidigaste lif, såsom
hafsbadet tillsammans med en skara flickor,
höra till de oftast besjungna ämnena i
samlingen. Ynglingaåldern med dess kyska
erotiska svärmeri återkallar också skalden
med den trohet han äger gentemot sina
vackraste minnen i några illusoriska
stämningsdikter. Närbesläktadt är temat i
»Gammal ungkarl», hvars trofasta hjärta genom
hela lifvet bevarar helgden af sin
ungdomskärlek. Man erfar inför Vetterlunds
idylliska hembilder en stämning af
junisöndag med blomskyar kring fruktträden
och klockklang i luften och alla intimt
förtroliga föremål, som utgöra hemmets charm,
skina från dem i festlig poetisk glans. Eller
man tycker sig vara i sällskap med skalden
i någon fönsternisch till ett vindsrum, där
han vattnar sina krukväxter och förnöjd
blickar ut öfver ett omgifvande pittoreskt
gytter af spetsgaflar och tegeltak och längre
bort öfver bygden med vajande sädesfält,
som sträcka sig ända fram till stadsmuren.
Vetterlunds temperament röjer mycket af
det barnasinne, som har en naturlig
förkärlek i idyllen:
»Ännu de samme vi äro väl,
tiden ej barndomens glädje stjäl,
aldrig dess rost skall hinna
spegeln i barnets själ.»
I en cykel af dikter bär han fram
programmet för sin lifs- och konståskådning.
Det sker dels i form af några tidsbilder,
ett par i symbolisk infattning, hvari han
framställer åttiotalsrealismen med dess dystra
gråa världsuppfattning och litterära realism.
I en af dem ser skalden ett tåg rusa ut i
natten fylldt af passagerare, som
representera hela mänskligheten; fasa står att läsa
på allas ansikten. Den kommer sig af att
ingen finnes på lokomotivet. I dikten Psyke
i växthuset, som väl är sinnrikt tänkt men
saknar finhet i utgestaltningen, vänder sig
skalden, enligt egen uppgift mot J. P.
Jacobsens stämningstunga naturalistiska konst.
Trollet Grydur, som är föremål för en
ironisk skildring, betyder tidsguden, som med
svarta formler söker rifva »regnbågsslöjan
öfver tingen», efter hvilken han dock i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
