Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÖDRARNAS NATT
13
Inne på härden,
rörd af en hemlig fläkt,
blossar och ängslas den tynande flamman.
Mödrarna nalkas!
— Två jag ser öfver tröskeln träda.
Dunkla dok deras anleten dölja.
Mantlar på starka skuldror de bära,
stumma, skridande skaror dem följa.
Drottningar synas de, vana att härska,
hämta sin skatt ur de kufvade länder.
Odlerskor synas de, bärgande skördars
rikdom med skäran i kraftiga händer.
Vin och mjöd i krus och kannor,
spånadsskörd från flinka rockar,
stäfvor, kärnor, kopparpannor,
lin och ull i hvita flockar,
gyllne frukter, sädeskärfvar
de på tyngda armar bära.
Mången skatt af sparda skärfvar
de i arfvegods förära.
Hör mödrarnas sång!
— »Linden, den skuggande,
göms i ett ringa frö,
växer för duggande
vårar och vintrars tö.
Hemmet, som gömmer sig
ringa på okänd ort,
redan det drömmer sig
växa sig rikt och stort.
Sprida förgrenande
rankor kring stad och land,
samla dem enande
än uti samma band.
Sträcka sin ättarlängd
långt genom tiden ned,
räcka klenoders mängd
trofast från led till led. —
Sålunda tänkte vi
stort om den nya tid,
och åt den skänkte vi
dagens och nattens id.
Löpande, sträfvande
ständigt för hem och hus.
Väfvande, stöpande
sockens och helgens ljus. —
Arla- och särlaro
gåfvo vi hem och bo.
Offret hembära vi!
Hör, hur vid dörren jungfrurna mumla:
»Magnæ Matres! Väkterskor två vid
framtidens portar
fullgod gåfva och gifstor gifvare rosa!
Tackade mågen I till det hänsofna styra
er kosa,
Rikedoms mödrar!»
— Klagan, klagan hör jag andas
djupt ur nattens skumma sköte.
Och med luftens körer blandas
jord och haf i mäktigt möte.
— Mörkret, mörkret oss förkrossar.
Se! Vi ligga bundna, döda.
Gif oss ljuset som förlossar,
låt ett haf af strålar flöda!
Sorlet stiger, men från fjärran
hörs ett rop till tystnad bjuda.
Offerstunders lurar låta,
helga psalmodier ljuda.
Och med ljus i höjda händer,
hvilkas trosvisst stilla låga
återglans i blicken tänder,
nya skaror mot mig taga.
Hör mödrarnas sång!
— »Lagt gingo skyarna
öfver vår lefnadsstig.
Ljusskygga byarna
bidade pest och krig.
Kyrkklockor klämtade
— men ej till ottesang —.
Himlarna flämtade
— men ej till soluppgång.
Klockornas vigda låt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
