Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Torfvan. Skiss. Af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i8 GUSTAF JANSON
Hvar gång efter ett dylikt
sammanträffande berättade Eriksson de växlade
orden för gumman. I början frågade
hon oroligt, om han verkligen ämnade
sälja. Men snart förstod äfven hon, att
någon fara i det afseendet ej fanns, och
njöt lika mycket som mannen af det
stående skämtet.
Det utgjorde ljuspunkten i de
gamlas lif. Inför vissheten att det fanns en,
som värderade deras gård nästan lika
mycket som de själfva, förlorade allt
annat sin betydelse. Till och med när
döden började tassa kring gumman
Erikssons säng, tänkte hon mest på gården
och dess öde.
Det var kanske därför hon lät
öfver-raska sig och slocknade likt ett
nedbrunnet ljus, just när hon en morgon
frågat sitt: Nåå?
Begrafningen blef sådan det anstod
en gårdsägare med litet pengar på
sparbanken. Gästerna utgjordes af några
ålderstigna statkarlar från herrgården.
Bland dem stack Erikssons yngre bror
med sin svarta felbhatt och sina stela
rörelser af som en fluga i kål. Han
hade blifvit underrättad om svägerskans
frånfälle och kommit, följd af tvenne
halfvuxna söner.
Så snart de tystlåtna gästerna gått
efter jordfästningen, tog han plats i
utdragssoffan, korsade armarna öfver
bröstet och sporde:
— Nåå?
Eriksson spratt till och betraktade
denne broder, som han under de sista
trettio eller fyrtio åren icke sett mer än
tre, fyra gånger. Den gamle såg ett
långlagdt ansikte med hungrigt uttryck.
Inom sig undrade han stillsamt, hvad
det var som stötte i broderns sätt och
utseende. Så lät han blicken glida
öfver till pojkarna, hvilka tanklösa och
liknöjda sutto bredvid fadern. De lik-
nade sina dagars upphof. Eriksson
skakade missnöjd på hufvudet.
— Hur många barn ä det du harr
parerade han frågan.
— Sju. A hur tänker du nu ställa
det för dej? fortsatte brodern.
— Ställa? Alltid hinner en med
det.
— Du ä gammal, sade brodern
betydelsefullt.
— Du ä heller inte ung, klippte
gubben af.
— Tjugo år yngre än du. — Då
samtalet hotade afstanna, tillade han:
— Jag hörde en statare säja, att patron
spekulerade på gården. Hur mycket
bjuder han?
Motvilligt nämnde Eriksson summan,
och brodern frågade intresserad:
— Kontanta pengar?
— En kan väl aldrig tro annat från
det hållet.
— A du har svarat nej ? Ä du
galen, karl? Sex tusen för den här
bråten, hälften ä hittade pengar! Jag skulle
aldrig ge tre, om jag ägde så mycket.
Eriksson lät blicken glida öfver
broderns gestalt. Det hungriga uttrycket i
hans ansikte framträdde tydligare än
förut.
— Hur har du det egentligen ställdt
för dej? frågade han intresselöst.
— Uselt utaf bära fan. Ingenting
går med kläm i det här landet. Hade
jag pengar, skulle jag inte dröja en dag
utan emigrera med käring å ungar å
hela rukan.
En kall kåre krop kylande utefter
Erikssons rygg.
— När det finnes så mycket jord
öfver allt? sade han sväfvande på
målföret.
— Jord! Nej, håll i mej! Det ä det
sämsta man kan slå sej på.
— Jorden har födt mej å hustru min,
å jag ä inte barskrapad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
