Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Till Georg Brandes’ sjuttiårsdag. Af Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
monografierna af Shelley — som väl är den
skald Brandes personligt hyllat varmast
— och Byron, där enheten af skildrarens
estetiska och psykologiska förstående
var uppnådd. Den kärlek till andlig
och politisk frihet, som stiger fram ur
hvarje rad i detta verk, förnimmes inte
längre som en fristående, doktrinär
öfvertygelse, exemplifierad med vissa vittra
och filosofiska verk, utan som en hymn,
klingande mellan sångerna i ett epos.
— Med denna fjärde del afbröt Brandes
tillsvidare utgifningen af sitt arbete.
Andra ämnen trängde sig emellan.
Under Brandes’ första studentår hade
Kierkegaard spelat en stor roll för honom,
och han beslöt nu att söka klargöra det
förblifvande och bortskilja det
förgängliga i Kierkegaards verk. Samtidigt med
den omfattande studien öfver Kierkegaard
utgaf han Danske Digtere, som
innehåller karakteristiker öfver Carsten Hauch,
Ludvig Bödtcher, Christian Winther och
F. Paludan-Müller. De båda
böckerna ha ett gemensamt: den Georg
Brandes, som vi nu sedan årtionden
beundrat som en af Nordens yppersta
monografister, är fullt färdig. Må sedan de
religiösa finna Kierkegaard ensidigt
skildrad — det är likväl en personlighet
i sin helhet och en känslobrinnande
intelligens i all sin skärpa, som skildras
där. Hvarken Höffdings eller Rudins
arbete om Kierkegaard förmår skildra,
det är reproducera i lif, närmelsevis så
som Brandes lyckats. Och ända har
Höffding gifvetvis en skarpare filosofisk
stringens och Rudin en innerligare
uppfattning af tron.
De båda böckerna blefvo afskedspresenter.
Platsen som professor i estetik
hade blifvit ledig genom Hauchs död i
mars 1872 och Brandes var själfskrifven
till hans efterträdare. Men det
oerhörda ursinne, som hans böcker och
föreläsningar väckt genom sin tendens och
som vidmakthållits genom fruktansvärda
polemiker, där han beskylldes för
all upptänklig upproriskhet mot religion,
moral, samhälle o. s. v., kräfde med
höga rop, att den farlige hedningen ej
skulle befordras till statstjänst.
Regeringen var nog svag — eller likasinnad
— att låta orättfärdigheten ske,
professuren tillsattes icke och man lät Brandes
veta, att den icke en gång skulle
förklaras till ansökan ledig. Det fanns
äfven fiender, som tyckte att det var
uselt att bekämpa åsikter med hunger,
men då åren gingo och platsen alltjämt
var indragen, beslöt Brandes att lämna
sitt land. Han hade uppmanats att slå
sig ned i Paris, men efter kriget mot
Tyskland stängde sig fransmännen i
viss mån mot främlingar, och han
tvekade därför egentligen mellan Berlin
och Wien. Slutligen valde han det
förstnämnda och dit flyttade han i
oktober 1877, följd från sitt
hemland af de mångas hat och de fås
kärlek och beundran. I Berlin stannade
han nära sex år och uppbjöd all sin
energi, all sin spänstighet för att kunna
bli författare på tyska, samtidigt med att
han fortsatte att skrifva på danska. Äfven
Alfred Ipsen, som med sin bok »Georg
Brandes. En Bog om Ret og Uret»
gjort ett så tafatt försök att låtsa sig
vara en opartisk bedömare af hans lif och
handlingar, medan nästan hvarje sida
vittnar om affällingshatet, kan inte
återhålla ett utrop af beundran för Brandes’
oerhörda viljekraft under dessa
landsflyktens dagar. Han hade nyss stiftat
hushåll, han hade skuld bakom sig och blott
en lång arbetsdag med klen lön framför
sig. Eftersom det i allmänhet inte anses
vara så noga, om författare och
tidningsmän få punktligt betaldt för sitt arbete,
kunde det hända honom att han var i
penningförlägenhet litet emellan: »I
Sommeren 1878 maatte jeg sende Afbud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
