Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 RUBEN G:SON BERG
til et Selskab, hvor jeg ventedes, fordi
jeg ikke havde Penge til en Vogn». Det
var samtidigt med att Edmund Gosse
tillägnade honom sin bok »Studies in
the Literature of Northern Europé» med
orden »to the most distinguished
ofscan-dinavian critics».
»Den unge Kraft begynder med at
vrage», skrifver Oehlenschläger med
tanke på sin egen ungdomsutveckling,
och med samma rätt skulle Brandes
kunna uttrycka sig så om sig själf, hur
mycket positivt och erkännande det än
alltid fanns i hans verk. Med en
lycklig vändning talar han i boken om
Kierkegaard om den säregna gåfvan att
behandla ett föremål så, att dess
förtjänster och fel hvarken uppräknas i rad
eller afvägas mot och uppsluka
hvarandra, utan förtjänsterna förvandlas till
föremålet själf och felen till dess säkra
konturer och begränsning. Det täcker
delvis hans syftemål. Den vilja att
förstå, som absolut kännetecknar
Brandes under mandomsåren, kan man
knappast studera så lätt som i den stora
boken Berlin som tysk Rigshovedstad,
utkommen först 1885, men sammansatt
af tidningsbref från åren (1868)—1877—
82. Det är inte bära bosättningen i
Berlin som förlänat dessa skildringar
prägeln af ingående och vederhäftig
karakteristik, utan det är framförallt
förmågan af fördomsfri saklighet, af
er-farenhetslärdt sundt förnuft. Öfverhufvud
taget är det lika välgörande som
sällsynt att finna en kritiker vara så litet
ensidig som Brandes. Hans och hans
landsmäns naturliga hat och motvilja mot
det nya Tyskland, hans egen naturliga
förkärlek för Frankrike, dess litteratur
och kritik, allt detta har likväl inte
ingett Brandes några fördomar mot
Tyskland och det tyska andliga lifvet.
Redan så snart efter det dansk-tyska kriget
som 1868 skrifver han med lättbegriplig
bitterhet: det är de besegrades största
olycka, att våldsherradömet icke kan
betecknas som ihåligt. Det tycks honom,
som om Pallas Athene vore den enda
grekiska gudom, som tyskarna riktigt
förstått och tillägnat sig; »de ha stundom
förvandlat henne till en pedantisk
gammal jungfru, men de ha eröfrat henne,
och jag är rädd för att de äga hennes
nåd». Hans uppskattning af Tysklands
vetenskap, dess organisationsförmåga och
samlade energi torde för sin tid ha varit
ensamstående insiktsfull. Men han
förstod också helt andra sidor af det tyska
lifvet och skildrar lefvande och lärorikt
politiker och politik, konst och
konstnärer, ståndskänslorna och militarismen,
sällskapslifvet och nationalandan. Det
uttalar sig här en förmåga af
upplefvan-den, d. v. s. stegrade iakttagelser och
erfarenheter, som närmast kan jämföras
med en stor romanförfattares. Man kan
mäta omfånget af hans intressen och
kraften af hans vilja på denna
allmänmänskliga bok — som bör ses i
belysning af hans förklaring, att hans
förhållande till Tyskland aldrig varit annat
än ett förnuftsäktenskap, medan däremot
Frankrike och Italien ständigt drogo hans
hjärta till sig. Men naturligtvis kunna
dessa skisser i bestående värde inte mäta
sig med de stora litteraturvetenskapliga
arbeten, som Brandes samtidigt företog sig.
Det första af dem har särskildt
intresse för oss genom sitt ämne, det är
boken om Esaias Tegnér. Låt vara,
atten svensk där blir stött af att höra sådana
ord som: ämnet var inte rikt; det har
likväl varit högeligen otillräckligt med
det svenska erkännandet för detta
arbete. Först och främst var ju den
psykologiska skarpsyntheten så
fullkomligt öfverlägsen allt hvad som skrifvits
i svensk litteraturhistoria sedan
Atterboms »Svenska siare och skalder», att
det borde ha väckt allmän hänförelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
