Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 RUBEN G:SON BERG
beten och som gjorde hans skildringar
af Englands ledande statsman och den
store tyske socialistledaren
uppseendeväckande. Den rent personliga energi,
med hvilken Disraelis bana är följd
genom nederlag till seger, det spända,
sega trotset, som klingar med i omtalan
af Lassalles stridsfanfarer — detta är i
sin art oöfverträffligt. Ty det är icke
bära den officiösa frasen och det
akademiska skönmåleriet, som fördärfva så
många litterära biografier, utan lika
mycket den uteslutande hufvudvikt, som
vanligen lägges på tankar, idéer och
öfver hufvud det medvetna själslifvet,
medan däremot det undermedvetna,
jordmånen för all dikt, försummas.
Detta är ju lika betydelsefullt för
människoskildraren som biograf, som det är
för människoskildraren som skald.
Brandes har uppmärksamheten fäst härpå,
det märks bl. a. på sådana
anmärkningar som den, att Shakespeare sällan
skildrar människan som förnufts väsen,
eller omdömet om Heinrich Kruses
sorgespel, att de ha klar och tydlig
per-sonkaraktäristik, men sakna djupare
själskunskap: »där det hemlighetsfulla börjar,
det i egentlig mening fängslande, där
stannar Kruse». — Men framför allt
märks detta på själfva analyserna af
sambandet mellan dikt och lif. Man
kan gå längre i detta hänseende än hvad
Brandes gjort, och de senaste årens
litteraturvetenskapliga arbeten gå kanske
allt för långt i hypotetisk lefnadsanalys,
men Brandes har onekligen handhaft
metoden med kringsynthet och
skarpsinne. Beskyllningarna mot honom för
hypotesmakeri äro obefogade. De många
rättstvisterna med Brandes om plagiat
ha föga att betyda; äfven om vi filologer
äro vana att citera flitigare än Brandes
plägar göra, så ha de stora
samman-attande litteraturhistoriska arbetena icke
heller i Sverige gjort något rikligare bruk
af källhänvisningar, och det tycks icke
vara mindre själfständighet i Brandes’
behandling än i andra jämförliga.
Det femte bandet af
»Hovedstrømninger», behandlande den romantiske
Skole i Frankrig, fullbordades också
under vistelsen i Berlin. Jag har en
rent subjektiv förkärlek för detta femte
band, knappast någon af Brandes’
böcker har jag läst så ofta som den. Den
lysande inledningen med sina många
kvicka och ända varma sentenser är
lika förstående som förtjusande. Jag
måste särskildt framhålla den ypperliga
sida, på hvilken Brandes där skildrar
hvad det i själfva verket vill säga, att
några unga män bildade en litterär skola.
Hvad det är sällsynt att en
litteraturhistoriker förstår och kan tala ut den glöd
och den hänförelse, som fyller en dylik
ung krets, där ’enhver er den Anden en
Venerabile\ där inbördesberömmet inte
är beräknad »växelbeprisning» utan den
svärmiska hyllningen inför den ande,
som uppenbarar sig i vännens
själs-befryndade alstring. Det är alltigenom
ungdomseld och ungdomsstyrka, skärpa
och strålglans i denna skildring af Beyle
och Balzac, Hugo och Mérimée, Musset
och Sainte-Beuve. Men det finns också
en känslans mångfald här, som man inte
tidigare mött i hans skrifter, bland
annat ett. förstående vemod, som i
teckningen af »de förbisedda och de glömda»,
och man måste ovillkorligen tänka på
honom själf, när han skrifver om
Sainte-Beuve: »Hans Kritik giver en
Organisme, et Liv ligesom Poesien».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
