Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Till Georg Brandes’ sjuttiårsdag. Af Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
karaktäriseringsmedel, och det kan inte
nekas att detta förträffliga men farliga
medel understundom gör förklaringen en
smula utvärtes. Till gengäld ger det
ofta vyer öfver mänskliga och litterära
frändskapen hvilka man aldrig når med
ens den samvetsgrannaste undersökning
af påverkningar och lån. Den stora
lärdom, i hvilken han sammanfattar Goethes
betydelse för Danmark — och gifvetvis
för alla: »fra Goethe kom det Tilraab
til os: Forstaa. Vi saa andre af
Europas store Aander ende i Selvbespejling,
Selvforgudelse, Selvbedövelse,
Selvopgiven eller Selvtilintetgörelse; Goethe
blev os det store Forbillede paa
Selvudvikling. Hans Aands Alsidighed er
og bliver et Ideal … af den har vi lært,
i det Enkelte aldrig at tabe det Hele
af Syne», den är otvifvelaktigt
förståndsrättesnöret för honom som
litteraturpsykolog.
Hvad Brandes då först och främst
vill förstå, det är »det Menneskevæsen,
der skjuler og aabenbarer sig i en stor
Kunstners Værk». Dikten erbjuder ju
vanligen många likheter med drömmen,
inte bära enligt den uppfattning som
romantiken hyste, utan äfven sedd i ljuset
af den modernaste psykologien. Liksom
drömmen enligt wienläkaren Freud och
hans skola får sitt innehåll af de under
det vakna tillståndet tillbakaskjutna
begären och önskningarna, men sin form
under »drömarbetet» med att förkläda
dem, likaså är dikten ofta en bekännelse
om hvad man ej velat tillstå och medge
i eget namn, men förklädt och gömt
undan hos diktade figurer och fingerade
situationer. På detta ger Brandes akt
med en själsforskares omsorg; det som
går utanför en diktskapelses
förutsättningar, det betraktar han inte bära som
ett stilistiskt och estetiskt missgrepp utan
framförallt som en personlig bekännelse.
Brandes söker att samtidigt vara skaldens
medvetna jag och kunna iakttaga det
omedvetna. Hur tendentiös han än
stundom varit, torde han likväl aldrig tvekat
om att »den böjelige Samhu er Kritikens
Grundbetingelse». Men han varnar
eftertryckligt för den panegyriska uppfattning
af hvad man skildrar, som ödelagt så
många lofvande litterära monografier med
singulara superlativer. Kritikerns
lidelsefulla kärlek kan verka lika förstörande
för ett porträtt som en okritisk motvilja,
framhåller han i boken om Shakespeare.
 |
| GEORG BRANDES OMKR. 1905. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
