Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
RUBEN G:SON BERG
som kopiera Cæsar, gör den inte mindre
sann.
Denna tendens sammanfaller i det
hela med den hänförda kärleken till
frihet, hvarom alla Brandes’ arbeten
vittna. Till en början kanske
starkast betonad som antikyrklig och
anti-konventionell, har den alltjämt behållit
karaktären af protest mot all dogm och
allt tvång. Särskildt har han allt från
början stridt mot den samhälleliga
moral, hvari han — liksom hos oss
Almquist — sett snart sagdt fienden framför
alla fiender för hvarje ursprunglig och
nyskapande litteratur. »Man kan i de
moderna litteraturerna utan öfverdrift
uppställa den lagen, att en författare
måste gälla för osedlig och väcka
anstöt åtminstone hos ett släktled af sin
samtid, om han inte skall förefalla
redan det närmast honom följande
släktledet ledsam och inskränkt», heter det
hos honom. Om också det polemiska och
agitatoriska i Brandes’ författarskap med
en viss rätt af Wilkens betecknas som det
periferiska, får man inte förbise, att det
centrala likväl äfven innefattar
frihets-sträfvandet. Utan individualismen i hans
betraktelsesätt skulle hvarken sympatien
eller tolkningsförmågan räckt till för den
mängd uppgifter han satt sig. Under
senare år har han lifligare än någonsin
tagit till orda för undertryckta folkslag
och mot våldshandlingar, i de moderna
samhällena. Det rent mänskliga
medlidandet har dikterat ett stort antal af de
föredrag och artiklar, som meddelas i de
sista banden af »Samlede Skrifter», och
så intensiv är Brandes i att häfda
folkens rätt till frihet, att han om dessa
uppsatser utbrister: Det är för att
dylikt skall kunna sägas, som ett folk har
en litteratur. Så långt bort från all
esteticism har han slutligen kommit. Att dessa
artiklar blifvit skrifna först efter
uppfordringar från de förtryckta själfva eller
deras vänner, det minskar inte deras
betydelse som vittnesmål, synes det mig.
Ty att man från alla möjliga håll, där
en folkindividualitet eller en arbetande
intelligens förtrycks, vänder sig till
Brandes i hopp om att få sitt betryck
skildradt och sin klagan framburen inför
Europa med eftertryck, hvad bevisar det
annat än att kärlek till oafhängighet och
andlig frihet försports som ett grunddrag
i hans skrifter? Sämre residuum har en
litteraturhistoriker efterlämnat som
behållningen af sin verksamhet.
Det är således endast delvis sant,
att tendensen hos Brandes varit en
skadlig utväxt på hans verk, det gäller
endast om de tillfälliga polemiska drag,
som sällan äro alldeles främmande för
en lång offentlig bana. Med flertalet
emot sig under större delen af denna
bana måste man bli ända mera böjd
för att i strids- och försvarssyfte skärpa
sin framställning. »Orättvisan är den
sträfva och stickiga ved, som måste
staplas upp, där eld skall brinna»,
skrifver Heidenstam, och hur mången eld
som lågar i Brandes’ skrifter stiger inte
just från orättvisans bål!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
