- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguförsta årgången. 1912 /
55

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR

55

lyssnande gaf åt det hela något
gammalmodigt. Främst bland de uppträdande
lyste fru Håkanson, som i hertiginnan de
Révilles roli förde sig med all önskvärd
auktoritet. Redan dräkten var på kornet
funnen. Skådespelerskan lyckades alldeles
betona de drag af tyrannisk älskvärdhet,
som utmärkte den gamla förnäma damen,
hvars alla repliker, både de världskloka
och de som försvarade lidelsens och
hjärtats rätt, bruka framkalla susningar af
beundran hos ett franskt auditorium. Lucy
Watson, fröken Borgström, var, som
författaren velat ha det, en stilfull karrikatyr
på anglosaxisk torrhet. Alldeles
misslyckad var däremot herr de Wähl i sin
tolkning af Bellac. En litterär pajas, som den
han framställde, hade ej mera än en gång
kunnat förekomma i grefvinnan de Cérans
salonger. Det är förvånande att en
konstnär af herr de Wahls rang vill göra någon
fars-Bardolf af den elegante filosofen och
kåsören. Det finnes förmodligen många
sätt att uppfatta Bellac. Helst tänker
man sig en måttfull, distinguerad typ, som
publiken under ett par minuter tror vara
sympatisk för att så småningom få nog af
hans oljade perioder och slutligen förargas åt
hans sliskiga, egenkära tomhet.
Dramatiska teatern har ej mer än tre rader, och
det behöfdes åtminstone fem för att dylika
enkla trics skulle kunna slå an på
någon del af publiken. Jag vet ej hur
mycket en regissör har rätt att säga och
ännu mindre hur mycket han åtlydes af
»konstens fria barn». Man har visserligen
hört, att då en regissör rättat ett uttal
på ett främmande ord en skådespelerska
vid alla repetitionerna med särskildt
eftertryck upprepade felet, men hon ändrade
det vid premieren. Här borde herr Karl
Hedberg bedt fru Bosse att ej understryka
sina citat, om hon ville tjusa grefvinnan
de Céran. Så dum är hvarken grefvinnan
eller ens majoriteten af publiken, att den
tål så starka medel. Det är en betänklig
sak att yttra sig om en alltför förtjusande
dams konstnärsskap, ty om man berömmer,
anses man bestucken af hennes
behagelig-heter. »Jag måste blunda, då ni spelar,
ty eljest tittar jag för mycket för att kunna
höra», sade en tänkande herre till en
vacker fiolspelerska. Det vore emellertid i
detta fall både en feghet och en orättvisa
att ej omtala, att fru Stina Hedberg på ett

lyckligt sätt löste uppgiften att spela den
unga flickans omedvetenhet. Hennes
burdusa rörelser och innerliga tonfall voro hela
tiden så äkta flickaktiga, och hela
framställningen var så fri från allt
publik-friande, att det vore en förolämpning att
tala om henne som lofvande, man önskar
henne endast hjärtligt att lyckas lika bra
i kommande roller. I vanliga fall är det
hjärtlöst och ofint att klandra damer för
att de ej äro nog eleganta, men här
förbjuder mig mitt samvete att tiga. De
papegojor och gäss, som skrikande och
kacklande omgåfvo Bellac, hade en
alltför luggsliten och blygsam fjäderprakt.
Ett och annat hänfördt anskri af fru
Bolander förtjänar mention, men då fråga är
om en så relativt god prestation som
teatern kom med i »Sällskap där man har
tråkigt», hade man önskat först att Bellac
spelat på ett helt annat sätt och sedan
att hans kvinnliga uppvaktning varit i stor
parad.

Jag träffade i somras en amerikansk
litteraturhistorisk professor, som berättade
att man vid Harward university Cambridge
Mass. U. S. A. hade ordnat undervisning
i skådespelsförfattarskap. Med sin
anglosaxiska optimism tviflade han ej på ett
godt resultat. U. S. A. har på senaste tiden
skickat till oss dramat »Den starkaste», men
den skall ju vara med det svagaste; eljest
har den ovanligt arbetsdugliga och
produktionskraftiga världsdelen ännu ej kunnat
exportera dramer. Det skulle i vårt land
vara svårt att få lämpliga lärarkrafter. De
få goda författare vi ha skulle sakna
pedagogiska förutsättningar. Strindberg vore
kanske för sträng, Emil Norlander för
gladlynt som magister. Det blir väl bäst att
som hittills knoga hvar och en för sig.
Emellertid produceras det en hel mängd
skådespel i Sverige, och man får väl
hoppas att de bästa uppföras nu, då tio
teatrar oftare än någonsin uppmanas att
främst ge svenska saker. Ser man efter
bland våra hundratals romaner och
diktsamlingar hur många verkligen gå till
många hjärtan och bokhyllor, blir man
förfärad Öfver litteraturens offerväsen, och
begriper att ännu hundratals pjäser måste
inlämnas och refuseras, innan man har
statistisk anledning att vänta en nationell
uppförd dramatik.

Sigfrid Siwertz, den i min tanke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:52:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1912/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free