Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 CARL G. LAURIN
bäste af den unga författargenerationen, har
kommit med en komedi, där handlingen
spelas i modern svensk miljö.
Visdomständerna handlar om en ung arkitekt, herr
Gösta Hillberg, som gifter sig med en
skådespelerska, fru Zanderholm, som är
vackrare utanpå än inuti. Det är
emel-tid ej den äktenskapliga konflikten som
stycket rör sig om. Arkitekten blir
befriad från sin maka genom »en förförare»,
och denne skulle helt säkert blifvit
betänksam, om han hört den suck af djup
tillfredsställelse, hvarmed maken mottog
underrättelsen om hustruns afvikande.
Nej, det var kampen mellan arbetare
och »jobbare», som affärsmän gärna kallas
i estetiska kretsar, hvarom det hela rörde
sig. Och det var under de ganska
allvarliga käktag, om ordet tillåtes, som
förekom mellan dessa parter, som arkitektens
visdomständer växte fram. Den
idealistiske unge mannen kommer till det helt
visst riktiga resultatet, att proportionen
mellan änglar och bänglar är lika i de
olika samhällslagren. Kunde denna
sanning gå upp för våra rätt talrika
öfver-klassidealister, så fingo de kanske också
visdomständer och kunde bita ifrån sig
litet mera klassmedvetet, än hvad som nu
sker. Stycket var roande, och många
verkliga lustigheter förekommo.
Verkningsfullast var scenen vid bygget, där allt
gaf illusion af kulen vinterkväll, väl
passande som bakgrund för den råkalla sociala
atmosfär, hvari handlingen rör sig. Man
fick af »Visdomständerna» en känsla att
denne författare kommer att märkas i vår
dramatik. Det fanns ännu ej den klarhet
och fasthet i byggnaden, som ett skådespel
fordrar, men det fanns ett myller af bra
typer och en fantasi som är hvarken tam
eller tom. Man har skäl att hoppas, att
Siwertz snart skall för scenen göra ett
lika rikt och fullödigt verk som hans bok
Mälarpirater. Här har han den träffande
psykologi, det fasta grepp på ämnet och
äfven, i skildringen af den mest svenska
sjö i Svealand, den äkta lyrik, som vi
skulle önska finna i hans nästa skådespel.
Uppförandet hade inga särskilda
glanspunkter. Arkitekten spelades aktningsvärdt
af herr Gösta Hillberg. Fröken Åhlander
hade som hans mamma några tonfall af
pjollrig dumhet värda beröm, och systern
Ingrid, fröken Maja Cassel, var i sin obe-
tydliga roli så sympatisk och kvinnlig, att
man får säga tack.
Björnsons Maria Stuart i Skottland
blef färdig 1864 och uppfördes i
Stockholm första gången 1868. De 47 år, som
förgått sedan den skrefs, ha tagit mer på
detta skådespel än de n 1 åren tagit på
Schillers behandling af samma ämne.
Björnson, som i sin »Over Evne» så
lysande lyckats att få in spänning och
bibehålla handlingens enhet, dessa
dramatikens viktigaste fordringar, har i Maria
Stuart hvarken fått den stegring eller det
sammanhang, som är nödvändigt, och har
dessutom ej i hufvudpersonen kunnat eller
velat teckna det, som väl utgör hennes
naturs kärna, en sensualism, som bör visa
sin glöd både då hon talar om den
religion, hvilken hon trofast bekände hela sitt
lif, och vid de tillfällen dä hon är
tillsammans med de män, som satte hennes
hjärta och sinnen i brand. Det blef bära
åtta tablåer på det år, inom hvilket
handlingen spelades. Hade man fortsatt, hade
det behöfts 160 tablåer till afrättningen,
som skedde 1587. Uppsättningen var nog
påkostad men verkade icke riktigt historiskt
äkta. I dessa historiska skådespel, där
handlingen vanligtvis är mer eller mindre,
oftast mer, ohistorisk, är det hvilsamt att
se åtminstone rum, möbler och dräkter så
lika tidens som möjligt, men här hvilade
ett otrefligt drag af operaiscensättning, d.
v. s. af något oäkta och stillöst, öfr7~er det
hela, trots goda detaljer. Vid åskådandet
af detta skådespel begrep man först riktigt
hur obehaglig en titulärkonungs plats måste
vara. I vanliga fall får han väl nöja sig
med att vara en biologisk faktor och har
dessutom rätt att bära generalsuniform och
en del högre ordensdekorationer. Här var
Darnley svartklädd och gråtande på samma
blygsamma plats som äkta mannen i en
Strindbergspjäs, och hvad de äktenskapliga
rättigheterna beträffar torde de påminna
om bikupans hårda och feministiska
samhällsskick, där drönaren dödas sedan han
gjort sin äktenskapliga plikt rnot
drottningen. Herr Gösta Hillberg gaf en god
typ af den plågade Darnley, och särskildt
i scenen med Knox, styckets glanspunkt,
fann han rörande uttryck för sin olycka
och ångest. Ej ens de högsta klackar
skulle kunna få den förtjusande fru Bosse
att nå till de höjder, där Maria Stuart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
