Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<5o
CARL G LAURIN
JOHN RIEGO SOM GAMLE ROTT I
»FÖR HEM ELLER TRO».
delar, själf tviflande på sin känsla, att han
öfverlåter sin fästmö på fadern. Man, anar
att den hygglige landtbrukaren hos den
brunhylta kommer att finna en kärlek som
mera passar honom. Få ett alldeles
rörande sätt spelade herr Hedqvist oron att
få nej och den strålande förtjusning, med
hvilken han utropade: »Hon gråter, hon
skrattar ej åt min ålder! Jag vågar ej
säga: jag älskar dig, detta ord som jag så
ofta missbrukat», var helt enkelt stor konst.
Det är synnerligen kvistigt att spela
älskare utan att bli löjlig. Det är till och med
svårt att vara det utan att bli skrattretande.
Jag förlåter emellertid af fullaste hjärta
hans lättsinne — damerna formligen
kastade sig i hans armar —, och vår
natio-nalscen är att lyckönska att ha fått en
sådan ypperlig representant i det svåraste
facket. Endast damer kunna bestämma
huru pass oemotståndlig han var. Jag
hörde under mellanakten af en fackman,
att man på åtta år ej sett ett par så väl
skurna byxor som hans, i Sverige. Detta
begriper jag icke men tror det gärna och
adderar det till hans öfriga förträffligheter.
Björnsons Ett handelshus (En fallit)
spelades såsom invigningsföreställning på
Nya (numera Svenska) teatern. Mänga af
Björnsons bästa egenskaper komma till synes i
detta skådespel, och det bör ha verkat ganska
uppskakande på den eleganta publik, som
i januari 1875 fyllde denna salong, hvilken
samtiden kallade »utan öfverdrift sagdt, en
af de vackraste som under de senare åren
uppförts i vår världsdel». Skådespelet ansågs
då, och det med rätta, som »ett af de bästa
i norden». Det borde också slagit publiken,
med hvilket etiskt allvar konflikten togs af
författaren, och den sunda optimism, som i
mitt tycke också nu verkar uppfriskande,
var väl också då medryckande. Det finnes
kraftstjälande och kraftstärkande litteratur.
Björnsons hör till den senare sorten, där
finns intet pjåsk, intet torrt moraliserande,
men i allt framstrålar den djupa sanningenr
att i människans inre finns det energikällor,
hvilka i nödens stund välla fram, så att
man får kraft att ropa: »Förtviflan vike
fjärran, till afgrund bär dess stig» och får
erfara i sitt hjärta, att äfven den torra grenen
kan grönska. »Ett handelshus» låter oss
öfvervara den i våra dagar alltid aktuella
ekonomiska striden mot konkursen, kampen
om guldet, där den utomstående är så full
af välvisa råd och moralisk indignation men
hellre borde betänka den i detta fall mer
än vanligt behöfliga bönen: »Inled oss icke
i frestelse». Det växer upp tusentals skäl
till kompromisser med rätten, plikter mot
familj och vänner »tvinga» en till
oegent-ligheter, och snart märker man med fasa,
att man är ett godt stycke inne på brottets
väg. Med manlig medkänsla skildrar
författaren i scenen med grosshandlare Tjälde
och advokaten Berendt själfva afgörandet,
den högdramatiska peripetin, och har i
några scener mellan den skyldige maken
och hustrun gifvit ett värdefullt bidrag till
de många skildringar af äktenskapets
höghet och etiska skönhet, hvaraf den norska
litteraturen har många motstycken, och som
väl har sina rötter långt ner i den
nordiska forntidens aktning för kvinnan och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
