Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Gåtornas sten. Af Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅTORNAS STEN 73
föraktfullt, »ett Machwerk af en lärd
islänning på elfva- eller tolf hundratalet!
Den isländska traditionen ljuger!» Ett
sådant påstående behöfver aldrig
bevisas. Ett enda litet indicium för det, om
också aldrig så svagt, är nog för att
tysta oppositionen, med undantag af
några oförbätterligt gammaltrogna. Men
i detta särskilda fall har nu oppositionen
den starkare ställningen, ty med
Rökstenen kan den täppa munnen på den
högröstade hyperkritiken, och det
ordentligt ända. Skada bära, att vi inte
ha ett dussin stenar till af samma slag!
Då skulle vi allt kunna göra en ganska
nöjsam liten omvärdering af de nu högst
i kurs stående filologiska värdena —
och de skulle falla som aktierna i en
sprickande bank. Bugge var ej själt
alldeles fri från böjelse för en sådan där
allt upplösande kritik, men Rökstenens
inskrift bidrog otvifvelaktigt till att lugna
och dämpa den.
Det är likväl ej allenast formen för
den äldsta fornsvenska litteraturen vi af
Rökstenen lara känna. Vi få jämväl
veta något om dess ämnen. Att den
gotiska Theodorik-sagan redan så tidigt
var känd på svensk mark, är högst
intressant; och hvilken väg den kommit
till Norden, säger oss stenen också.
Namnformen Thiaurik är icke östgötsk
eller ens svensk öfver hufvud, utan
gotländsk. Från goterna i Italien har
hjältekonungens saga spridt sig till
stam-fränderna på Gotland och därifrån till
Sveriges fastland. — Huruvida andra
kända germanska sagor på något vis
stå i samband med Rökinskriften, är
rätt tvifvelaktigt. Professor von Friesen
har trott sig finna en hänsyftning på
sagan om Waltharis strid med Guntharis
tolf kämpar, professor Schuck har
försökt framplocka bitar af sagorna om
Ynglinga-konungen Aun den gamle och
östgöternas konung Ermanarik; men i
det förstnämnda fallet klickar
öfverensstämmelsen just på den viktigaste
punkten, såsom Bugge påvisat; och i de båda
senare äro läsningarna och öfversättning
garna allt för vågade och hårdragna.
Bråte går ännu längre och letar efter
icke-germanska motiv: enligt honom
finnas där både Alcestis-sagan och sagan
om de sjus tåg mot Thebæ, den senare
blandad med sagan om epigonernas
härfärd mot samma stad. Han kan ha
rätt, och han kan ha orätt, och hvarken
han eller någon annan kan någonsin
riktigt utröna, hur därmed förhåller sig.
Om några år hittar nog någon annan
babyloniska motiv på Rökstenen, en
tredje indiska — skulle inte de tjugu
konungarna t. ex. kunna vara Kuru- och
Pandu-ätterna i Mahabharata? — och
en fjärde kinesiska. Som bekant vet
den moderna litteraturforskningen ej af
några själfständiga, inhemska motiv i
någon litteratur, utan alla ha lånat allt
från andra. Var lugn för, att om man
en vacker dag någonstans öster om
måne och väster om sol upptäckte
något litteraturens urhem, skulle kort därpå
någon lärd man »bevisa», att dess
litteratur bära vore ett dåligt plagiat af
någon annan. — Eljes skulle man ju
ha god lust att i sagan om de tjugu
konungarnas ofred se ett verkligen
inhemskt sagomotiv; och om Vamod eller
Væmod själf har väl en saga åtminstone
varit på väg att utspinna sig, — men
snart nog blir han väl afslöjad som en
mixtus compositus af Ramses II,
Tiglat-Pileser, Rustam, Herkules, Alexander
den store, Cæsar och troligen äfven den
irländske hjälten Cuchulinn samt ett
halft dussin andra.
Bugge själf tillmätte Rökstenen en
mycket stor betydelse för den senare
fornnordiska litteraturen. Så t. ex. sökte
han göra troligt, att den äldste af alla
kända norska skalder, Brage den gamle,.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
