Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ett folk som gått till de döda. Af Birger Mörner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOOKOOBURRA (DEN SKRATTANDE KUNGSFISKAREN).
ETT FOLK SOM GÅTT TILL DE DÖDA
af birger mörner
|USTRALIEN i våra dagar
betraktas som ett af jordens
modernaste länder. De
yttersta dagarnas socialistiska
principer äro där i stort sedt genomförda,
kvinnorna hafva rösträtt och arbetarna
äro landets herrar. Sedt ur
nationalekonomens eller den socialvetenskaplige
fackmannens synpunkt erbjuder det
därför mycket af intresse. Städer växa upp
ur jorden, industrier födas, handel och
sjöfart utvidga sig med oerhörd kraft,
och folket själft, sammanbragt som det
är ur ett antal olika nationer,
sammansmälter sig dag för dag till att omsider
bilda en egen typ, olik andra, en typ
hvars framtida drag den tänkande
iakttagaren redan tycker sig kunna
aningsvis förnimma.
Men den främling, för hvilken nyttans
princip icke är den enda saliggörande,
kan det hända, att hans hjärta hellre än
till det Australien, som födes, känner sig
draget till det Australien, som dör.
Australien, Nya Zealand och
Tasma-nien, de stora öarna långt därborta i
hafvet, hade råkat blifva efter i den öfriga
jordens utveckling genom serier af
geologiska perioder fram till dess nuvarande
tillstånd. Växter och djur hade stannat
på lägre stadier, och urinvånarna, — till
hvilka såsom varande ett under historisk
tid invandradt främlingsfolk, Nya
Zealands maori icke få räknas, — hade
stannat på mänsklighetens lägsta
trappsteg. Då den nya tiden först med
mao-riernas och sedan med européernas
ankomst bröt in öfver den slumrande
världsdelen, voro hvarken människor eller djur
rustade att upptaga kampen. På Nya
Zealand hade sedan årtusenden härskat
en ostörd ro, någonting af den sorglösa
fridfullhet, som en gång skall hafva
karakteriserat sagornas förlorade Edén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
