Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ett folk som gått till de döda. Af Birger Mörner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
BIRGER MÖRNER
»De äro för blyga; de behöfva en postillon
d’amour.» Och på posten kom en ask
med surrande och brummande humlor,
och si, det blef stor glädje bland
klöf-verblommen, de förökade sig och
uppfyllde jorden.
Men de nyacklimatiserade djuren och
andra våldsamma förändringar i den
ursprungliga floran och faunan äro icke
de enda förbannelser, som den nya
kulturen bragt öfver den ursprungliga
naturen. Det finnes ett ord i kolonisternas
språk som har en hemsk klang, och
det är busk-Jire. Skogseldar rasa i
Australien under den torra årstiden i otroligt
antal och stundom i förfärande
utsträckning. Oftast äro de med afsikt anlagda
för att rödja underskogen. Svåra att
begränsa som de äro, utsträcka de sig ofta
längre än önskligt. Många äro
oafsikt-ligt vållade genom vårdslöshet af
kringstrykande arbetare, »swagmen», som de
kallas, Australiens luffare, som vid
vägkanten koka sitt te i sin ränselburna
kittel. På en järnvägsresa af föga mer
än två timmars längd har jag i New
South Wales passerat genom mer än
tjugo skogseldar, och på Nya Zealand
såg jag en gång solen förmörkad af
skogseldar, omfattande ett område som ett af
Sveriges mindre landskap. Hvad dylika
skogseldar betyda för det pågående
utrotningsarbetet af Australiens
ursprungliga djurvärld behöfver här inte mer än
antydas.
Ehuru det moderna Australien
knappast kan skattas äldre än ett halft
århundrade, d. v. s. sedan guldfebern på
1850-talet på allvar bragte emigranter dit, har
därför faunan redan att uppvisa en sorglig
lista af utgångna djurarter. Nya
Zealand har i detta afseende slagit rekordet;
något som är mindre underligt, då ju
detta land är ojämförligt mindre till
arealen och dess djurvärld, såsom förut
antydts, varit mindre rustad till kampen
för tillvaron. Den hvita hägern,
maori-diktens fågel, som fordom var talrik öfver
hela Australien, är nu utdöd på Nya
Zealand och i Australien ytterligt
sällsynt. Och hvarför? Därför att de hvita
damerna älska att smycka sina hattar med
deras hvita ryggfjädrar— »aigretterna».
En af jordens egendomligaste fåglar,
Nya Zealands vackra, svarta huta, hvars
hvitbrämade stjärtfjädrar
maorihöfdin-garna än i dag bära i håret som tecken
pä sin värdighet, — denna egendomliga
fågel, som alltid lefver i par, och hvars hane
och hona hafva så olika formade näbbar,
att till och med Gould, den australiska
ornithologiens grand old man, i det
längsta trodde att de tillhörde olika arter,
är numera så sällsynt att den nästan
torde kunna betraktas som utdöd;
maorierna själfva betala den dag i dag ända
upp till 36 kronor för en enda af dess
tolf stjärtpennor. För några år sedan
betalade farmarna på Tasmanien £ Sr
d. v. s. 90 kr., i skottpengar för hvarje
dödadt exemplar af den marsupiale
vargen; — för några år sedan lät jag själf
för zoologiska trädgårdens i Sydney
räkning öfver hela Tasmanien utfärda
kungörelse om en belöning af £ 25 för den, som
kunde anskaffa ett lefvande exemplar af
samma djurslag, men förgäfves. Emun,,
Australiens tokroliga, oförargliga struts,
är i utdöende, därför att han årligen
plundras på sina ägg, som skulpteras»
med reliefer och säljas till turisterna.
Nya Guineas underbara paradisfåglar
skola snart tillhöra det förflutna, tack vare
hattmodisternas rekvisitioner.
Fjäderbeklädnaden på den förut kanske allmännaste
af dem alla, den så kallade great
ktngs-paradisebird, betalas nu med 100 francs.
För hundra, ja, för femtio år sedarn
ströfvade ännu den svarte mannen
sorglöst omkring under Australiens gumträd,
fällande wollabys och änder med sina
enkla jaktredskap. Nu äro de undan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
