Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ett folk som gått till de döda. Af Birger Mörner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
BIRGER MÖRNER
af falskt alarm, hafva gifvit order om
skjutning och en stor del af de infödda
blifvit dödade.
I den år 1902 officiellt utgifna
Hi-story of the Australian Colonies läses
om denna ödesdigra tilldragelse följande
torra skildring:
»The party (d. v. s. soldaterna och de
deporterade) landed near the mouth of the river
Derwenth and þrouved to þut up huts. They
were immedeately molested by the Tas7nanian
blacks, who pulled down one of the houses they
were pulling up, and so provoked retaliation.
The soldiers being summoved fred upon the
natives, killing about joo of them, and thus
began a conflict, which lasted for many years
and ended only with the practical destruction
of the native race.»
Ja, så låter den officiella beskrifningen
sådan den den dag i dag bibringas aen
uppväxande australiska ungdomen. Denna
beskrifning erinrar om vissa generalers
telegrafiska rapporter under de sista
krigen. Den enkla men nakna sanningen
skulle icke passa så väl för den engelska
ungdomen, hvilken liksom alla nationers
ungdom uppfostras till absolut tro
därpå, att deras eget folk är jordens ädlaste.
Det finnes emellertid en utmärkt
källskrift angående det tasmaniska folket,
författad af en engelsk-tasmanisk
kolonist, hvilken själf under midten af förra
århundradet sett saken på nära håll och
fri från chauvinism, ja, t. o. m. från
sentimentalitet sökt från alla håll inhämta
upplysningar, som kunna tjäna till ett
opartiskt bedömande af det tragiska
raskriget. Författarens namn är James
Bonwick, och hans arbeten äro »Last of
the Tasmanians» samt »The lost
Tas-manian Race».
I det senare af dessa arbeten
framlägger han rörande den nyss antydda
katastrofen icke endast de samtida
officiella rapporterna utan äfven ordagranna
vittnesförhör upptagna af honom själf
året efter tilldragelsen.
Resultatet af hans undersökning blir
följande:
Vildarna hade uppträdt i så stort
antal, därför att de voro sysselsatta med
jakt på kangeroos. Såväl kvinnor som
barn deltogo i drefvet. Vildarna voro
endast beväpnade med korta jaktklubbor
Då ingen tribe af tasmaner brukade
öfverstiga ett antal af 20 till 30
individer, var det tydligt, att vid detta
tillfälle en hel del tribes slagit sig
tillsammans för anordnandet af ett större dref.
Befälhafvande officeren, hvars namn var
löjtnant Moore, var en notorisk fyllbult
och vid tillfället berusad. Tecken tyda
därpå, att han skall hafva gifvit order
att skjuta för nöjet att få se »the niggers
run».
Hvad som var skedt var skedt. Om
löjtnant Moore för sin bragd blef afsatt,
arkebuserad eller befordrad, därom lämna
mina källor ingen upplysning. Men hvad
som däremot är visst, är att från denna
dag hade Tasmaniens vildar för första
gången fått sina ögon öppnade för den
europeiska rasens grymhet och
barbarism, och i deras enkla osammansatta
själar föddes från denna dag ett hat, som
skulle följa dem in i döden.
Nu började en tid, som är kallad
»the black war».
Pérons idylliska söderhafsfolk, som
lefvat sitt sorglösa lif under Van Diemens
gumträd, och hvars harmlösa behag fyllt
den franske naturvännens själ med
outsäglig vällust, hade på en enda dag
förvandlats till ett folk af dämoner, vilda
som det svarta, bloddrickande pungdjur,
som bär namnet »den tasmaniske
djäfvulen», och som än i dag, långt efter
att den siste tasmaniern gått till
förintelsen, fortsätter sitt »black war» mot
den tasmanske squatterns husdjur.
Det var som sagdt en orolig tid
som följde. Ej nog med att de svarte
från skygga vänner blifvit vilda krigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
