Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ett folk som gått till de döda. Af Birger Mörner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT FOLK SOM GÅTT TILL DE DÖDA 83
på krigsstig, men af de deporterade hade
en mängd lyckats rymma till skogarna,
där de lefde som röfvare (»bushrangers»),
föröfvande ohyggliga grymheter mot
såväl svarta som hvita. Särskildt de förras
kvinnor voro föremål för deras lystnad;
det finnes bevis om bushrangers, som
höllo svarta kvinnor kopplade vid sin
husvägg likt bandhundar. I ett af
indignation flammande bref, sändt till Earl
Durham af prästen, dr. Lang, heter det
bland annat: »Jag såg för några år
sedan ett ställe, där sjutton infödingar blifvit
kallblodigt nedskjutna. Det var en varm
dag, och de höllo på att båda i en
fördjupning af floden, då de plötsligt
öfver-raskades af väpnade kolonister, och jag
tror icke att någon af de svarta undkom
med lifvet. Nay, en deporterad
bush-ranger, som för några år sedan blef
hängd för brott begångna mot europeer,
bekände, då han redan var dömd till
döden, att han faktiskt haft för vana att
skjuta svarta för att därmed mata sina
hundar.»
Att under allt detta, då de arma
infödingarna, jagade som vilda djur och
själfva, då de kunde komma åt,
anställande mord och brand, likväl ägde
något kvar af det vackra i
människosjälen, detta som en gång tjusat Péron,
visar bland, annat följande episod,
relaterad efter Bonwick:
»Mrs Guy från New Norfolk har berättat
mig att en gång, då hon stod i sin dorr, fick
hon se en svart kvinna, som förföljdes af tre
engelsmän, kasta sig ned i Derventfloden och
simma öfver hvirflarna. Hon skyndade ned för
att hjälpa henne och fann henne darrande af
skräck. Hon tog henne i sitt kök, gaf henne
te och band ett skynke om henne. Några
dagar senare kom kvinnans man till huset för
att tacka henne och hogg själfmant upp ett stort
fång af ved.»
Under flere tiotal af år fortsatte detta
guerillakrig, hopplöst som det var för
infödingarna. Deras antal hade aldrig
GUVERNÖRENS PROKLAMATION.
varit stort, från början högst 6,000.
Själfva voro de delade i en mängd
små .stammar, ja, till och med uppdelade
i fyra skilda språkgrupper. Någon
ledare hade de icke, åtminstone icke förr
än i början af tjugutalet. Då uppträdde
bland dem en diktator, en främling,
grymmare, vildare, farligare än någon
af dem själfva. Det var en svart man,
men ingen af deras eget folk. Det var
en inföding från Australien, som till straff
för ett grymt mord blifvit deporterad
till Tasmanien och där lyckats rymma.
Starkare, listigare, kunnigare än någon
af tasmanierna, svingade han sig med
ens upp till deras ledare; hatet till de
hvite förenade dem. Han kallades
Mosquito ; den mest kände af hans män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
