Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ett folk som gått till de döda. Af Birger Mörner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 BIRGER MÖRNER
KVINNA INFÅNGAD AF ROBINSON.
var en tasmanier med det engelska
namnet Tom Birck.
Denne Tom Birch är utan tvifvel
den mest intressante af de få tasmanier,
hvilkas namn gått till eftervärlden. Han
hade blifvit uppfostrad af de hvite; en
mr Birch i Hobart hade uppfostrat honom
sedan han var barn. Fosterföräldrarna
tröttnade aldrig till sin död att prisa
honom för att ha varit en så bra och
snäll gosse, så ärlig, så tillgifven, så
vänlig. Han talade engelska flytande,
han kunde läsa och skrifva. Han var
regelbunden i sina kyrkobesök och
tycktes helt och hållet vunnen för
civilisationen. Men omständigheterna ville att
han skulle göra bekantskap med
Mosquito, som då ännu icke rymt utan
tjänstgjorde som kalfaktor hos någon
af fångbefälet. Denne »förgiftade hans
sinne», såsom uttrycket lyder i de
autentiska uppgifterna, »till hat mot de hvite».
Kunde han någonsin hoppas att blifva
något annat än de hvite männens slaf?
Skulle någonsin en hvit kvinna kunna
förmå sig att blifva hans och följa
honom till ödemarken? Hvad vore den
svarte mannen i den hvites ögon annat
än en oren hund, eller huru annorlunda
behandlade de hans folk?
Hans husbondefolk såg, att han
förändrade sig. Han blef tyst och sluten.
En dag försvann han. Han hade gått
tillbaka till sitt folk. Han hade lämnat
de fulla grytorna hos den vänliga
familjen i Hobart, han hade lämnat hus
och hem. Hans plats i kyrkan och
söndagsskolan stod tom. Tom Birch hade
gått tillbaka till sitt folk.
Det påstås, att en varg, som en gång
varit tam, men lyckats rymma ur
fångenskapen, är farligare än de vilda. Han
har haft tillfälle att på närmare håll lara
känna människorna och deras svagheter.
Något liknande var det med Tom Birch.
»Mosquito» hade under tiden rymt till
skogarna och bildat sitt mörka
röfvar-band. Tom Birch sällade sig till honom.
Berättades om kvällarna vid elden i
blockhusen nya tidningar om mord och brand,
förvållade af Mosquitos band, då lyste i
berättelsen Tom Birchs namn med den
hemskaste glansen. Det var icke
vinningslystnaden som sporrade honom, såsom
åtminstone delvis förhållandet var med
Mosquito, men hatet till hans folks bödlar.
Tom Birch dukade under i denna kamp,
och hans kropp gräfdes ned på
rackare-backen. Han var en missdådare och
illgärningsman, den svarte Tom Birch,
men, sedt ur en annan synpunkt var han
sitt lands obesjungne Wilhelm von
Schwerin.
Myndigheterna kunde naturligtvis icke
alldeles likgiltigt åse dessa grymheter.
Det finnes i behåll, och jag har läst dem,
en hel rad mer eller mindre välskrifna
cirkulär från guvernörerna, förbjudande
vid lagens hela stränghet alla våldsam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
