Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ett folk som gått till de döda. Af Birger Mörner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
BIRGER MÖRNER
DEN SISTE TASMANIERN.
af deltagarne i fälttåget sina hus brända,
sina hustrur och barn spetsade med spjut.
Enligt hvad sedan konstaterades,
uppgick vid tillfället för det stora drefvet
antalet kvarlefvande infödingar icke till
300, således till ett mindre antal än
exempelvis de af de hvite krigarna
medförda handbojorna.
Planen att infånga de svarte kunde
emellertid icke öfvergifvas; man tillgrep
nu det enskilda initiativet.
Penningebelöningar af £ 5 per hufvud utfästes för
deras infångande ete.
Då uppträdde till sist en behjärtad
man, en murare i Hobart vid namn
Robinson. Han erbjöd sig att enligt
kontrakt med guvernementet öfvertaga
samtliga infödingar och blifva deras
förmyndare. Förslaget antogs, och Robinson
visade sig vara sin själftagna uppgift vuxen.
Med goda ord lyckades han förmå
samtlige kvarlefvande infödingar att ställa sig
under hans beskydd, och de trodde honom,
då han lofvade dem att föra dem till en
aflägsen plats, där inga soldater funnos,
som sköto på dem, eller vilda hvita män
att röfva deras kvinnor.
Det sista kapitlet af tasmanierfolkets
historia är snart berättadt. De fångna
infödingarna fördes till ön Flindern,
nordost om Tasmanien, där de internerades
och undervisades i kristendom och goda
seder. » They were placed ön FUnders
Island», säger den förut citerade officiella
historieboken, »to the number of joo
under the care of Mr. Robinson himself
and there the last of Tasmanians were
allowed to end their lives in peace and
comparative comfort.»
Själf yttrade Mr. Robinson i en
rapport:
»The only drawback ön the
establishment was the great mortality among them,
which has continued to so lamantable an
extent, that at the present time there is
but a small remnant living.»
»The only drawback». Erinrar icke
detta om den gamla historien om
operationen, som lyckades förträffligt, fastän
patienten dog?
Flinders Island har vilda, nakna
klippstränder; då vädret är klart, synes
därifrån en strimma af Tasmanien. Med
sorgsna ögon stirrade de dit i
solnedgången. Om dagarna höllos de i skola.
De hvite männen, som beröfvat dem
deras land och dödat deras fäder,
undervisade dem i de hvites lara: »Du skall
icke stjäla!» »Du skall icke dräpa!»
De lärdes upprepa, att Gud är god, Gud
är karleken. Gud, d. v. s. de hvites Gud.
Året 1847 funnos kvar af den
tas-manska rasen 44 individer (12 män och
22 kvinnor och 10 barn) 1854 dog den
siste mannen och 1876 den sista af
kvinnorna.
Ett folk hade gått till de döde.
Det är gripande ord, med hvilka den
förut citerade tasmanske författaren
Bon-wick afslutar sitt arbete »The lost
tas-manian race».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
