- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguförsta årgången. 1912 /
87

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ett folk som gått till de döda. Af Birger Mörner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ETT FOLK SOM GÅTT TILL DE DÖDA $7

»Ingen krushårig tasmanier sjunger längre
från gumträdets grenar; ingen mörk tasmanska
binder mera den snöhvita Clematitis till en
bröllopskrans. Vårt intresse för honom har
kommit för sent. Nu sänka vi vårt anlete i
blygsel, då Herrens djupa röst brusar genom
vår själ: »Kain, hvad har du gjort af din
broder?»

Det är egendomligt att tänka, huru
fullständigt ett folk på så kort tid har
kunnat förintas, och det så spårlöst.

För två år sedan anhöll friherre
Erland Nordenskiöld, som då var
föreståndare för Riksmuseets etnografiska
afdelning, att jag om möjligt skulle skaffa
några museiföremål rörande den
tasma-niska rasen, som hittills vore fullständigt
orepresenterad i Svenska statens
samlingar. Jag åtog mig uppdraget utan
att veta, huru vanskligt detsamma i själfva
verket var. Allt hvad som finnes efter
dem inskränker sig nämligen till några
råhuggna flintknifvar, ett ytterst
begränsadt antal hufvudskallar samt i Hobarts
museum några arbeten gjorda af de sista
kvinnorna, men såsom tillkomna under
europeiskt inflytande ur etnografisk
synpunkt värdelösa, samt till sist några
gipsafgjutningar af de sist aflidne.
Ske-lettdelarne äro så få, därför att
tasma-nerna brände sina döda. Föreståndaren
för Tasmanska statens museum i Hobart
försäkrade mig, att han icke ens om ett
belopp af två tusen kronor ställdes till
hans disposition kunde skaffa mig ett
kranium.

Det var visserligen den brittiska
nationen gifvet att blifva tasmanerfolkets
bödlar. Och ändock torde den brittiska
rasen i fråga om humanitet vid
kolonisering och behandling af de infödda stå
högst af alla Europas folk. Det var
omständigheterna, såsom antydt, hvilka
bidrogo att åstadkomma katastrofen. Van
Diemens land var ju i likhet med Nya
Syd-Wales en förvisningsort för
förbrytare. Det var förbrytare med kedjor

DEN SISTA TASMANSKAN.

kring benen och nummer på ryggen, som
från början byggde Sydney och Hobart.
Det är ej heller för att mot den brittiska
rasen rikta en anklagelse som jag valt till
ämne tasmanerfolkets lidande och under,
gång, utan därför att detta döda folks
historia erbjuder ett slående exempel i
miniatyr af det hemska drama, som i
våra dagar öfver jordens krets utspelas
mellan den hvite mannen och den mörke.

Det finnes ett ordspråk som säger:
»Skrapa på ryssen, och du får se
tar-taren». Man kunde lika väl säga: »Släpp
européen i vildmarken, och han blir till
ett djur».

Har icke äfven hit till detta aflägsna
horn af världen nått oss genom pressen
ett svagt eko af Kongo folkets lidanden?
Hafva vi icke med fasa erfarit den tyska
soldateskens behandling af de infödda i
Kamerun och tyska sydvästafrika?

Det har varit med underliga känslor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:52:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1912/0105.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free