- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguförsta årgången. 1912 /
116

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

n6

CARL G. LAURIN

varande italienska hofmodet på spanskt sätt
»grave e maestuoso» och verkade med
guldkedjan på den svarta kostymen mera
autentisk än som brukas. Sitt nasalljud
bör nog herr Wettergren bortarbeta, ty i
teatersalongen blir man mera fordrande
än i andra salonger. Hvar tredje människa
har ju något litet, ibland större, talfel, som
ej märkes förr än man debuterar, och det
göra ju lyckligtvis icke alla.

Till Theodor Wolffs Det ingen vet
gafs som förpjes en enaktare, Bland vassen
af Gustaf Collijn, som väl bättre än
någon här i landet känner Europas
teaterförhållanden och i sin välskötta tidning Thalia
verkar för spridande af detta teaterintresse.
Man skulle tro, att då Gustaf Collijn, mest
känd som en vetenskaplig
schackteoretiker, försökte sig som skådespelsförfattare,
man i stycket skulle hitta något af
schackspelets matematiska stringens. Häraf fanns
intet. Hjälten, om man så får kalla den
till hysteri nervöse mannen, som darrar
nästan lika mycket som de vassblad, om
hvilka han fantiserar, har träffats af en
kärlek, som blifvit en fix idé. Det är
beroendet af makter, som äro starkare än
vi själfva, som här skildras. Romantikens
teckning af lidelsen som en förstörande
makt, med en nyans af vår tids
nervpatologiska intresse, utgör pjesens ämne. Stycket
var emellertid mera lyriskt än dramatiskt, och
man hade en känsla af att som novell eller
förtätadt i lyrisk form skulle det pinsamma
i det entoniga lidandet kunnat modereras.
Theodor Wolff, en redaktör i Berliner
Tageblatt, har i »Det ingen vet» skildrat
både den tjusning och det obehag, som
också i Japan kan ligga i heimliche Liebe.
Förträffligt uppsatt och väl spelad, hade
den lilla pjesen en exotisk doft, om hvars
äkthet blott japaner kunna döma, men
de äro lika förtegna om sina känslor som
Yori och Tajo om sina. Målaren Yori,
herr Erik Wettergren, älskar Tajo, fru
Karin Molander, och hon gifter sig med
en furste, trots att hon älskar målaren
tillbaka. Hvarför gifter hon sig med fursten?
Därför att hon bäfvar för kärleken eller
rättare för den fattigdom och kyla hon
skall erfara, då den är slut. Gör hon
rätt? Ja, därpå kan blott någon tres noble
et tres vertueuse därne svara, som varit
med om litet af hvarje på detta ömtåliga
område. Det är ett spörsmål för ett proven-

çalskt kärlekshof, en gåta för Hotel de
Rambouillet, en prisfråga i Idun. Hon
blef emellertid gift med fursten. —Inom kort
kommer Yori på besök. En natt, full af
blomdoft och då lyktgubbarnas diskreta
belysning var mer än tillräcklig,
öfverbevisade de två unga hvarandra om sina känslor.
Yori dräper fursten och inväntar därpå själf
döden. Fursten spelades med verklig
auktoritet af herr Bror Olsson, hvars replik
om svärdet, då han symboliskt
underrättade målaren, att han anade allt, sades
med en tillbakahållen lidelse af någon
sorts östasiatisk karaktär. Nyligen skref
en japan, att han med tillfredsställelse sett, att
stockholmskorna liknade japanskor. Jag
såg på fru Molander med
tillfredsställelse, men skulle ha önskat att hon sett
mer japansk ut. Förmodligen har ingen
skådespelare, som utfört Yoris roli, vetat
så mycket om Japan som herr Wettergren,
hvilken för ett år sedan uppgjorde den
gedigna katalogen till den japanska
utställningen. Han var säker och stilfull
med en stelhet, bakom hvilken man kände
och lagom mycket såg kärlekens vildhet
framskymta.

Unge grefven af Knut Michaelson,
spelad ofta för några år sedan, har
återupptagits af Intima teatern. Herr
Michaelson behöfver ej kämpa om lagern med
någon annan än skådespelarna, ty han är
själf direktör, författare och regissör. Vi
lida ej af något öfverflöd på snillrika
dramer här i landet, men vi ha nästan ännu
färre välgjorda stycken, fria från tyngd
och brackighet. »Unge grefven» med sina
nätta och lätta broderier omkring ett litet
utklädnadsupptåg har verkligen något af
1700-tal, ytterligare framhäfdt genom den
vårdade och kunniga iscensättningen. De
stiltrogna dräkterna mot de hvitt i hvitt
dekorerade väggarna och hela stämningen
af svensk sommardag gjorde att man ej
oroades af trådens tunnhet. Den höll i
alla fall hela stycket.

Både grefve Reuterhielm, herr Laven,
och fröken Doris Nelson som hans
bortskämde son hade fått något tidstypiskt,
som passade till Hauptsekretärer och
Rörstrandsfajans.

Det är meddirektören, herr Gustaf
Collijn, den förtjänstfulle öfversättaren af
Maeterlincks främsta sceniska arbete
»Agla-vaine et Selysette», som man har att tacka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:52:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1912/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free